Matts Andersson

S:D: Vid ovannämde dräng Jon Jonssons företräde gav Krono Länsman Välaktad Anders Nygren tillkänna, att vid medlet av nästledne månad, har han försport, hurusom bemälte dräng, under det han några dagar förut med flera avbärgat myrslåtten vid Orrtiernan under Hummelholm, i vattnet oförsiktligen under slaget med en lia skadat unga drängen Jacob Johansson i samma by om 17 års ålder vid vänstra veklivet, att han inom try dygn därefter genom döden avlidit, därom gjort sig närmare underrättad, och vid slutet av bemälte månad till Herr Kronobefallningsman Olof Westman berättat, men han sådant hos Högvälborne Herr Landshövdingen i Orten anmält, så att urtima Härads Ting nu därom kommit att ställas. Begärande därföre, att ovannämde dräng härutinnan laga rannsakning undergå måtte.
Unge drängen Jon Jonsson, av medelmåttig växt och god hälsa efter utseende, berättade uti dess faders Jon Jonssons, såväl som avledne drängens Jacob Janssons faders Jan Jacobssons i Hummelholm närvaro, sig vara på 18.de året gammal, och om morgonen d. 9 nästledne Julii jämte sin syster unga pigan Magdalena Jonsdotter följt fadren till myrslåtten vid Orrtiernan, ungefär 1 1/2 fjärdingsväg ifrån byn, då och grannen Jan Jacobsson, tillika med bägge sine söner, numera avledne Jacob, och dess yngre broder Erik Jansson, samt syster pigan Maria Jansdotter varit i följe hemifrån till omrörde slått, varande försedde å bägge sidor med vanlige lior och harvor, att börja slå, men så fäderne strax låtit märka sig därmed varit ändå tidigt för gräsväxten, och därföre gått tillbaka åt höladan, vid pass 50 steg ifrån sjöslåtten. Varpå han och den avledne tagit var sin lia, samt dennes broder och bägges systrar, för var sine harvor, gående neder till starrvassen uti vattnet, och slog var sin stråka uti sjön över midjan, den avledne före och han efter, de andre åter drogo med sitt harvtyg fodret åt på landet. Par gånger hade bägge gjort sådane slåttes stråkor ut åt sjön, och då Jan Jacobsson (Jacob Jansson) såsom förut, därmed tredje eller fjärde resan ändat, samt gått eller vadat tillbaka åt landet vid vänstra sidan om honom, har han uti slaget träffast med lieudden emot vänstra sidan av Jan Jacobssons (Jacob Janssons) medja, eller vekliv, och denne då straxt sagt, jag tror du slog i mej, samt gått fram till landet. Men Jon Jonsson ej svarat, utan slagit sin stråka ut, och så kommit efter, då den förre sig nog jämrat. Följande bägge jämte strax efter komne Syskon uppföre åt till ladan, och Jacob Jansson på dess faders efterfrågan låtit förstå sig blivit huggen, men stället ej vist, utan denne sett blod på skjortan, och vid närmare tillsyn blivit varse litet hugg vid vänstra veklivet, samt omsider jämte dottren burit honom på en tillagad bår hem emot middagen.
Uppå efterfrågan anmälte unge Jon Jonsson, att emellan honom och Jacob Jansson ej varit någon ovänskap, ej heller hade den förre särdeles förut brukat lian, utan tillfälligtvis kommit denne gången, att därmed göra försök uti vattenslåtten.
Jon Jonsson tillspordes om han såg Jacob Jansson vid vänstra sidan av sig när han gick honom förbi åt landet? Svarade, det han väl såg honom efter sluten slåttesstråka gå tillbaka, men gav ej aktning när han kom mitt för sig, utan förde lian efter vanligheten fram i slaget ovan vattubrynet, och i detsamma märkte henne stöta emot något, då han vid efterseende blev varse Jacob Jansson ungefär par steg ifrån sig å sidan, och genast hörde honom klaga sig blivit huggen. Givande på vidare efterfrågan tillkänna, att lieorvet varit 2 alnar långt, och själva lian ungefär 6 qwarter, något smal och trubbigare åt ändan.
Den avlednas fader Jan Jacobsson anmälte härpå, det förbemälte hans son på 17.de året gammal en eller annan gång under slåtten den nästledit år tagit lian att försöka slå på ängen, men henne till den ändan icke haft på myrslåtten i vattnet, utan brukat endast harvan till gräsets dragande åt landet. Omrörde morgon såg han väl sonen taga lian och gå neder till sjön, i uppsåt att slå starrvassen, ävensom grannens son, och bägges döttrar följt dem efter med var sin harva. Men som han och grannen Jon Jonsson för bättre växt ärnade sådan höbärgning tills vidare lämna, och således gingo tillbaka åt ladan, ty ropade de på barnen att komma straxt efter, och lika med dem få sig mat, innan de bortginge till skogs att taga näver. Dock skyndade de sig därtill icke, utan en liten stund därefter hört något rop, och då sonen med de övrige kommit straxt därpå åt ladan, såg honom vara nästan alldeles avblånad i synen, samt av fruktan, det någon av dem varit skadad i benen efterfrågat, huru med honom tillstode, då han svarat sig blivit huggen. Varföre fadern eftersett skadan, och funnit uti sonens vekliv vid pass tre finger ifrån ryggraden å vänstra sidan ett blodigt sår, samt litet blod runnit ned till byxlinningen, så att skjortan varit därav färgad. Därpå har sonen lagt sig ned på marken, lutande åt högra sidan, och bett att få komma hem. Men någon mat ej velat hava, ehuru densamma honom böds. Fadren har således nödgats göra en liten bår, satt honom därpå, och jämte dottren burit honom hem hart före middagen, läggande så i sängen, och genast skickat sin yngre son Erik och flickan Brita efter hustruns svåger Mats Andersson på Tallbergs Nybygge att förbinda och bota såret, såvida han vid slikt tillfälle och eljest andra hulpit. Vilket denne vid ankomsten vid aftonen sökt efterkomma med smörjelse av brännvin och något kokat gräs, men därmed ej något uträttat, ehuru sonen därunder tålig varit, utan har hans mage dagen därpå börjat svullna, och föjande dagen omsider hårdna, det Sokn botaren Michael Molin vid tillfälle då om kvällen ock närvarande, även sökt lindra och häva med pålagd plåsterduk, fast förgäves, och sonen sluteligen emot Lördagsmorgonen därpå avsomnat, under vilka få dygn sonen ej något ätit utan ---sam mjölk och dricka mycket druckit, men det ej fått behålla, utan strax givit tillbaka med grönblandad slem, och har han under den tiden varit alldeles förstoppad, Vetande icke av någon ovänskap emellan bägge desse deras söner, och voro således övertygad, att unge Jon Jonsson utom sin vilja av våda skadat sonen med lian på sätt som berört är.
Jon Jonssons fader hade vid allt föregående ej att påminna, utan beklagade högeligen, att hans son således kommit att skada grannens son med lian av våda, så att han vid därtill stötande svåra sjukdom avlidit, helst dem emellan någon oenighet aldrig förmärkts, och medgav lian med orvet vara så beskaffat, som sonen redan berättat.
Varpå Länsman Nygren begärte, att såvida unge Jon Jonssons och den avlednes förbemälte systrar varit närvarande då skadan timat och den förras mosterman bemälte Mats Andersson kunde giva närmast upplysning om Jacob Janssons tillstånd före dödsfallet, det måtte därföre desse, ävensom Adjuncten Vördige och Vällärde Herr Escill Lindfors, vilken betjänt honom på sotesängen med den Helga Nattvarden härutinnan lagligen höras, så helst andre oväldige vittnen i saken ej vore att tillgå. Varföre och tillfölje av 17 Cap: RättegBl efter meddelad tjänlig varning särskilt berättade, först den avlednes syster pigan Maria Jansdotter, att hon ej vetat av någon ovänskap emellan bemälte sin broder och unge Jon Jonsson, ej heller hört fadren ropa dem ifrån Orrtiernsslåtten upp till ladan att äta, då han och grannen dit ginge, utan jämte yngre brodern Erik gått med var sin harva uti vattnet till midjan efter äldre brodern Jacob att räfsa till landet det i hans stråka nedslagne fodret, varvid å högra sidan litet efter Jon Jonsson med lian och hans syster med harven gått på lika sätt deras stråka. Vilket de å bägge sidor par gånger å rad gjort efter varandra i ordningen. Men då brodren slutit sista stråkan och gått tillbaka åt landet såg hon honom vada litet å vänstra sidan ifrån Jon Jonsson, som efter vanan förde sin lia fram efter stråkan, men märkte ej