Olof Hilder Wising

När jag flyttade hemifrån var jag 32 år gammal och det var i samband med att jag gifte mig. När jag inte var borta i arbete bodde jag hemma. I vårt gamla hem hade vi tre rum. Innan vi fick elström använde vi fotogen lampor för att lysa upp rummen. Men fotogenlamporna var inte bra, de osade så att man fick ont i huvudet. Vatten fick man från en brunn på gården och värme genom att elda med ved i järnspisar eller kaminer. Några hade också kakelugnar. Vi hade ingen innetoa och jag tror inte att det fanns någon som hade det. De ovanliga utedassen var byggda fristående någonstans ute på gården. Men det vanliga var att man gjorde ett litet rum i någon av ekonomibyggnaderna. Dassen var välbyggda, väggarna var antingen målade eller tapetserade. Alla ville att deras dass skulle vara rent och välstädat med en trasmatta på golvet.

Köken var stora på den tiden. I en del kök fanns det bakugnar inmurade, likadana som det finns i våra bagarstugor, med en öppen häll, där man eldade och lagade maten. När järnspisar började finnas tillgängliga för gemene man, satte man in en sådan. Den var nog ett av de bästa hjälpmedlen för en husmor på den tiden. Tänk att få slippa stå och plocka bort alla kolbitar och stickor som for från öppna spisen och ner i grytorna. Möbleringen var ungefär den samma, ett stort matbord vid något fönster och vid spisen fanns det stora köksskåpet i två avdelningar. I två av de nedre avdelningarna fanns pannor och annat som behövdes instuvat. I det övre hade porslinet sin plats. Där fanns matservisen, kaffeservisen, nickelservisen och andra dyrbara klenoder som gått i arv i flera generationer. Ibland fanns det i de övre skåpens dörrar insatt glas så att folk skulle se att i den här stugan bodde inga fattiglappar utan att det var ett "jänna jär" en storgård, som de ofta kallades. Eftersom det var ont om eldstäder i de andra rummen var det i köket som de flesta av gårdens invånare låg under den kalla årstiden. I ett av hörnen hade far och mor sin sovplats. På dagarna skulle sängen vara snyggt bäddad med ett vackert täcke, antingen virkat eller vävt, utbrett ovanpå sängen. Sängutrustningen bestod för det mesta av ett bolster stoppat med halm. Det fanns också dunbolster och kuddarna var ofta stoppade med dun. Vidare fanns det bord som var fyllda med blommor av olika slag. Där fanns törnrosa, pelargonia, asparagus, palmer och mycket annat grönt. Nästa i varje kök fanns en symaskin och en gungstol.

I hörnet på andra sidan köksdörren fanns ett skåp som man kallade kantor, där satte man in randfiltrågen. Dessa var avlånga och gjorda av trä. De var vackra och mycket välgjorda. På kvällen silade man upp mjölken i trågen som sedan sattes in i det nyss omtalade skåpet. Under natten bildades en tjock gräddhinna. På morgonen skulle randfilen ätas upp. Det var dagens första måltid. Man var två om varje tråg. Innan man började äta bröt man ner en stor hög tunnbröd i filet. Sedan delade man högen på mitten och förde sin del till sin sida av tråget, varvid även gräddhinnan följde med. Sedan åt man tappert längtande till den stund man skulle komma till änden av tråget där redan grädden och brödet hade samlats i en idyll så god att den som haft förmånen att få äta denna rätt aldrig kan glömma den. Vi var mycket fattiga och det var inte alla gånger det fanns mat att stoppa i munnen. På morgonen åt man randfilet som jag nyss berättat om. Vid tiotiden på morgonen åt man frukost, middag åt man ungefär vid tretiden och som kvällsmat åt man gröt. Den var kokad av kornmjöl, hade man ingen mjölk gick det bra med siraps- vatten. Det var en blandning av sirap och vatten som ni kanske förstår. De vanliga maträtterna var välling, palt, pannkaka, köttsoppa, risgrynsgröt, stekt fläsk och potatis, bryta och dopp i grytan. Några stora festmåltider förekom sällan, utom vid julen då alla ville göra den till en glädjens högtid. De hjälp- medel man använde sig av var ofta tillverkade hemma på gården. Man fick klara sig med det man hade och klagade inte i onödan. "Fattig men stolt".

På vintern när det var kallt gick männen klädda i vadmalsbyxor, näbbskor med instoppat skohö, en långärmad tjock skjorta och en såkallad storväst. Tygerna till kläderna var tillverkade hemma på gården. På sommaren när man skulle tvätta kläder sökte man sig till något ställe med rinnande vatten, en älv men även en bäck om där fanns nog med rinnande vatten. På vintern var man i köket eller ute på gården och värmde vatten i en stor gryta. Sedan ställde man sig i någon port och tvättade. Jag köpte mina första egna kläder när jag började jobba och tjäna egna pengar. Tidigare var det dåligt om finkläder i garderoben.

Jag gick sex år i skolan. Till skolan var det ca 2.5 km. Det fanns inga bilar som kom och hämtade barnen på den tiden. Man fick ta sig till skolan bäst man kunde och det var många gånger inte så lätt. Såkallade skyhagar fanns på båda sidorna av vägen, så snön samlades mitt på den. Det var inte säkert att vägen var plogad när man skulle till skolan. Vägarna plogades med träplogar dragna av hästar, så det tog mycket längre tid att ploga vägarna i området på den tiden än det gör i dessa tider då plogarna sitter på motorstarka lastbilar. Det var oftastbara att kämpa sig igenom drivorna, för fram måste man, ingen fick smita från skolan på den tiden.

Skolsalen var ett stort fyrkantigt rum. Mitt på väggen vid ena änden av rummet fanns en plattform uppbyggd. Där satt läraren vid sitt bord och från sin upphöjda plats övervakade han bänkarna nere på golvet. På väggen bakom läraren hängde den stora svarta tavlan. Sedan var det bara kartor, penna och papper som behövdes till undervisningen. Skolbänkarna var av trä och hade plats för två elever. Framför eleven fanns det en upphöjning på bänken där det fanns låder som eleverna fick använda till de saker som de behövde i skolarbetet. Över lådorna satt bänklocken. De viktigaste ämnena var katekesen, biblisk historia, bibeln, räkning, skrivning, naturlära och geografi. Man hade griffeltavlor och skrivböcker av olika sorter. All materiel fick man själv betala.

Varje dag hade vi hemläxor som vi var tvungna att lära oss, för om man inte kunde läxan tillfredsställande fick man kvarsittning efter skolans slut. Men man kunde också få sitta inne på rasterna. Personligen klarade jag mig bra, jag hade lätt för att lära, så läxorna var inga problem. Det skulle var ordning och reda i skolan, det höll man skarpt på. Städningen av rummen turades vi elever om att göra. Det fanns ingen skolbespisning på skolorna på den här tiden, utan maten fick man ta med sig hemifrån. När vi hade matrast satt vi stundom på golvet och stundom i bänkarna och åt. Allt gick lugnt tillväga. När alla hade ätit behövde man inte se matrester och annat skräp runt golvet eftersom vi själva var tvugna att städa upp efter oss. Den bestraffning som förekom var väl inte så mycket att snacka om. Skulle man bestraffas hade nog man gjort rätt för det och det var rätt enkla straffmetoder som förekom bl.a. att stå i skamvrån eller slag på fingrarna med pekpinnen av läraren.

Jag gick aldrig i söndagsskola. Innan läraren började lektionen på morgonen läste han en bön och sedan sjöng vi en psalmvers. När jag var ung skulle man besöka högmässan i kyrkan om en sådan fanns i närheten. hade man som oss ingen i närheten fick bönhuset eller skolan tjänstgöra som lokal för högmässan. Efter några veckors konfirmandsstudier bestämde prästen om man var värdig att konfirmeras och upptas till guds heliga nattvard, jag var en av de som ansågs värdig att bli det.

När jag var liten fanns det inte mycket att göra. Flickorna hade sina dockor och bokmärken och pojkarna fick göra kvastar, vispar och borstar. När man blev större då hade man fullt upp med jobb. Flickorna skulle lära sig att spinna, väva, sticka, virka, sy och laga mat m.m. Pojkarna skulle lära sig att snickra, det var mycket man behövde och allt skulle tillverkas hemma på gården.

Som ung var jag med i en förening som kallades Hoppets Här. När jag blev äldre gick jag med i Blåbandsföreningen.

Jag började tidigt arbeta i skogen med att fälla träd och köra timmer. Mitt första jobb var vid ett sågverk nere vid kusten. Jag var inte 16 år, men jag uppgav att jag var 18 år för att få full timpenning. Men då var man tvungen att klara av det jobb som man var satt att utföra. Jag kom till ett kaparlag. Det var ett hårt arbete. Detta hände under det första världskriget, då det var ont om mat så man fick oftast gå hungrig. Men jag klarade jobbet och det var jag glad över.

Från min hemby till det ställe där jag arbetade var det fyra mil. Vi arbetade sju dagar i veckan och utöver detta var man ofta tvungen att jobba övertid. Vi tjänade dock bra med pengar. Semester hade vi ingen och arbetet utfördes med handkraft utan hjälpmedel. Kom man som nybörjare i ett arbetslag och de såg att du ville arbeta och göra rätt för dig, var det ingen som klagade och man smälte snart in i laget. Det var inte så vanligt med strejker på den tiden, men visst hände det.

När cykeln började bli mera allmän var det nog denna som mest användes som fortskaffningsmedel.

På landsbygden var det vanligt att någon fick köpa en gård för en billig penning om man samtidigt lovade att ta väl hand om de gamla tidigare ägarna. Den som var fattig och utan anhöriga gick det sämre för. Då blev det fattigstugan och den var ingenting att längta efter. Föräldrarlösa barn auktionerades bort, ett hemskt öde.

Var någon nära att dö tog man hem doktorn. Men, nog ville man vänta och se om inte sjukdomen skulle ge med sig. Att kalla på doktorn kostade pengar och den varan var det ont om. Som barn tror jag aldrig att jag var till en läkare.

Jag har läst många böcker , dem lånade jag i huvudsak på biblioteken, men även av vänner och bekanta. Vi hade ingen radio. Tidningen hette då som nu Norra Västerbotten.

När man var barn hörde man de gamla sitta och berätta om spöken och andra hemskheter, som de både sett och hört. Jag tror att det var många som trodde blint på det de berättade om. I mitt ham var det dock ingen som trodde på skrock. Det var mycket som hade sin naturliga förklaring i att många som färdades på vägarna när kvällen kom kröp in i någon närbelägen lada. Där fanns det hö och där hade man det varmt och skönt. Om någon gick förbi sedan och hörde prasslet i höet fick den ladan stämpeln på sig att det spökade där.

Allt tal om det övernaturliga var skrock. Det fanns många kloka gubbar och gummor i min hemtrakt. De kunde bota sjukdomar på både djur och människor.

Jag hade en kort barndom, mycket beroende på att jag var tvungen att börja arbeta hemma på gården tidigt, det blev inte mycket tid över till att leka.

Det enda jag minns från första världskriget var att det var matbrist, alla kyrkklockor ringde och att ryttare från Västerbottens regemente red mellan broarna och kallade samman folket för att meddela att det blivit krig.