Olaus Martini

Ärkebiskop i Uppsala 1601-1609. Blev högst 52 år.

Far:		Martinus Olai Gestricius (1528 - 1585)
Mor:		Christina Larsdotter (Laurenti) (1530 - )

Född: 1557 Uppsala (C)¹⁾

Död: 1609-03-25¹⁾

Familj med Ragnhild Håkansson (1562 - 1653)

Vigsel: 1586²⁾

Barn:
Christina (Kerstin) Olofsdotter (- 1618)

Nils Olai

Noteringar

Nordisk familjebok / Uggleupplagan (1914):
Olaus Martini (latinisering af Olof Mårtensson), ärkebiskop, son till Martinus Olai (se d. o.), f. 1557 i Uppsala, d. där 25 mars 1609, studerade först vid Uppsala universitet, efter hvars upplösning han reste utrikes 1578 och promoverades 1583 till filos, magister vid Rostocks universitet. Efter sin hemkomst 1584 utnämndes han s. å. till skolrektor i Nyköping och förvärfvade snart stort anseende genom sitt kraftiga uppträdande mot konung Johans liturgi; han angrep i ett öppet bref 1587 sin släkting, ärkebiskop Andreas Laurentii, och tog verksam del s. å. i affattandet af den s. k. "ConfessioStrengenensis", och i det svar, som Strängnäsprästerna afgåfvo på en nidskrift af konung Johans sekreterare. Därför utsågs
han ock vid-Uppsala möte 1593 att föra protokollet och valdes då äfven till biskop i Växjö, ehuru detta ej ledde till något, då den gamle Nicolaus Stephani benådades af mötet. I stället utnämnde hertig Karl honom 1594 till kyrkoherde i Nyköpings västra församling. På Linköpings riksdag 1600 tog 0. ledningen i prästerskapets häftiga motstånd mot hertig Karls försök att införa en ny handbok med rätt kalvinistisk anstrykning, hvilket dock ej hindrade att, när han s. å. valdes till ärkebiskop, valet bekräftades af Karl 1601. Den oförsonliga motsatsen mellan de bägge männens teologiska och kyrkliga uppfattning förde sedan till oupphörliga sammanstötningar. Ärkebiskopen var ultraortodox lutheran, hertigen åter misstänktes
af prästerskapet för att hylla kalvinismen, något som han själf alltid och med fullaste öfvertygelse förnekade. Vid 1602 års riksdag uppflammade striden våldsamt. O. gick modigt i spetsen. Han inkallade till förhör hertigens kalvinistiske hof predikant, Th. Micronius, och då denne, säkerligen på hertigens begäran, sammanfattat sin trosbekännelse i 56 teser, aflämnade ärkebiskopen hos hertigen en skarp vederläggning af desamma. Med ej mindre skärpa angrep han den kyrkoordning för sitt hof, som Karl låtit trycka s. å.; detta "christelighie be-tenkiande" utkom dock ej af trycket, lika litet som Karls härå gifna, rätt talangfullt skrifna genmäle. Mot prästerskapets försök att vid Norrköpings riksdag 1604 få i arfföreningen intagen en bekräftelse på Uppsala mötes beslut satte Karl däremot ett orubbligt motstånd. Lika lyckligt aflopp däremot ej den senares försök s. å. att omstämma opinionen genom en anonymt utgifven skrift, "Någre synner-lige bewijs" etc., ty den vaksamme ärkebiskopen lät genast utgå ett af prästerskapet godkändt svar: Bewijs ät the Sententier, som i then book ...om na-twrernås förening i Christo ... indragne äro, ingalunda stadfästa the calwinisters meening ... (tr. 1604); däremot undertryckte rådet den "War-ning", som 0. utarbetat mot Karls 1604 utg. Katekes. Statsvärfven hindrade Karl att förr än 1606 framträda med svar på ärkebiskopens ofvanomtalta "Bewijs"; detta svar visar, att han i
teologiska insikter och tankeskärpa ingalunda var sina motståndare underlägsen. Konungens växande harm och rätt hårdhändta behandling af kyrkan afskräckte ej ärkebiskopen från att också 1606 utge af trycket en i predikans form affattad, ganska häftig skrift, riktad mot The Påweske och Caluiniske lärare. Vid kröningsriksdagen 1607 höll sig 0. ej framme på något utmanande sätt, tidsförhållandena gjorde det kanske till en nödvändighet, men han har nog
haft sin hand med i prästerskapets då misslyckade försök att i konungaförsäkran få in ett obetingadt erkännande af Uppsala mötes beslut. Detsamma var nog ock förhållandet på 1608 års riksdag, då Karl aftvang prästerskapet bifall till en revision af handboken. Utan tvekan trädde däremot 0. in för sin kyrka, då konungen 17 nov. s. å. anordnade ett
religionssamtal i Uppsala mellan domkapitlet och den skotske teologen John Forbes (se d. o.). Som stiftschef var 0. synnerligen verksam, och sina pastorala plikter skötte han oförtrutet; äfven det hårdt beträngda universitetet kunde alltid i honom påräkna en varm försvarare. Förutom ofvan nämnda teol. stridsskrifter har hans författarskap ej lämnat många spår efter sig. De bestå i fem predikningar, tre 1617 utgifna psalmer och den rätt märkliga Läkiare-book (utg. 1879 af J. V. Broberg). Se C. Annerstedt, ''Minne af ärkebiskopen Olaus Martini" (i "Sv. akad:s handl. ifrån år 1886", d. 18, 1904). c. A.

Källor
¹⁾	Dahlin, Ingalisa (http://www.algonet.se/~ingalisa)

²⁾	Ingre, Jesper

<< Startsida

Skapad av MinSläkt 3.2a, Programmet tillhör: Christer Wikström