Barbro Djupeada

Blev ca 65 år.

Far:		Ericus Erici Djupeadius (1620 - 1698)
Mor:		Barbro Blix (1630 - )

Född: omkring 1650 Boteå (BD)¹⁾

Död: 1715-03-27 Levar, Nordmaling (AC)¹⁾

Familj med Bryngel Eriksson Levander (1650 - 1707)

Vigsel: ¹⁾

Barn:
Erik Bryngelsson Levander (1672 - 1741)

Noteringar

AGN1693,27/3,§42:
Länsman Bryniel Ericksson i Levar klagade att Häradskrivaren Ivar Grundell har tagit Länsmans häst till skjuts från Levar till Ava för ett tungt lass och sedan ändå sätter en lapp acka efter lasset fullt med rå mossa och .... på lasset, som tillförende kört en häst för sig själv med acka, och som drängen intet ville att ackan skulle släpa efter lasset, som eljest nog tungt var, slog Häradskrivaren drängen illa, därhos betalte intet på hästlegan mera än tre kopparhavöre till drängen i Ava, begärde att Häradskrivaren måtte för sådant anses med vederbörligt straff. Häradskrivare Ivar Grundell exciperade sig intet behöva svara Länsman som tigger sig målsägare härtill utan drängen, och berättade att då han kom resande ifrån Umeå med hustru och barn tog han häst i Levar sedan han där in på aftonen vilat och som han lät binda, en lappacka bak efter släden som barnen åkte uti begynte drängen bli ovettig och sade sig skola spänna hästen ifrån släden, då både jag och Länsmannens moder, som stod på förstubron bad honom veta hut, det var allena en tom acka som sakta kunde följa efter släden men som drängen intet ville låta rätta sig, bars det intet bättre till än jag slog honom en örfil, sedan när jag kommit till Ava gästgivaregård räknade jag upp penningarna för hästen 1 1/4 mil vinter vägen uti gästgivaren Erik Anderssons närvaro, då en pojke, som av Länsman Bryniel Ericksson hade till fodra något på ett bösseköp tog 21 öre kmt av benämnte hästlega och drängen som skjutsat tre halvören som över var, det Erik Andersson i Ava kan vittna. Bryniel Ericksson begärde att vittnen måtte avhöras. Nämligen gästgivarens son i Mjöle som skjutsat Häradskrivaren samma gång ifrån Mjöla Mårten Mattsson och drängen som blev slagen. Häradskrivaren exciperade emot drängen att han inte må vittna i sin egen sak. Till den pojken som Häradskrivaren låtit få skjutspenningarna sade Länsmammnen sig intet vara skyldig det ringaste, utan har fått sin betalning över och inte under. Häradskrivaren producerade benämnte pojkes attest att han uppburit penningarna, därhos sade Häradskrivaren att Länsmannens hustru lovade sig hästen för intet, att därmed gratificera min hustru, men jag ville intet utan betalte hästen. Länsman Bryniel Ericksson tillstod att hustrun lovat hästen för intet i förstone, men som Häradskrivaren överföll drängen behövdes det intet. Häradskrivaren sade det han gav drängen behövde han väl. Mårten Mattsson ifrån Mjöle efter avlagt ed vittnade att när han förledigt år skjutsade Häradsskrivare Grundell till Levar skulle länsmannens dräng efter matmoderns befallning skicka honom därifrån, lät så Landesskrivaren binda en acka bak i slädan som länsmans drängen skulle köra, den drängen löste ifrån och sade sig intet kunna köra mera än en släde. Häradskrivaren sade att han skulle låta ackan följa släden men drängen nekade och sade att han hade tungt lass nog åndå, då Häradskrivaren steg upp av sin acka, som jag nederkaskat honom uti och skulle gå till drängen, då drängen ger sig innan framom hästen, och Häradskrivaren efter och i det samma de kommit tillhopa bar det i kull för dem bägge, huru de sedan sig åt, vet han intet, ty det var mörkt, och jag stack något stycke därifrån. Länsmanshustrun bad mig jag skulle skilja dem men när jag kom dit de voro, var Häradskrivaren uppstigen, och drängen steg ock upp i det samma. Länsmans hustrun sade: Käre svåger, slå intet min dräng. Häradsskrivaren svarade går in ni, det behöves intet ni ropa på mig, det jag gjort svarar jag för. Sedan band drängen ackan i släden igen och de körde. Frågades om det var tungt lass? Svarade att det kunde vara något, men så var det intet större än han väl hann fram till gästgivaregården. Frågades vad i det var? Svarades att där låg någon renmossa, som togs i Norrbyn, uppå vilken jag åkte till Levar, emedan jag följde Häradsskrivaren av landsvägen till Norrbyn,där han hade något att beställa. Frågades om Häradsskrivaren sade sig hjälpt Länsman till tjänsten och kan hjälpa honom ifrån igen? Mårten svarade sig inte minnas. Gästgivaren Erik Andersson i Ava efter avlagd ed vittnade att om aftonen sedan folket lagt sig kom Landsskrivarens hustru och hennes barn körande och skjutsade länsmansdräng i Levar, Landsskrivarens barn 2 döttrar, en stund efter kom Landsskrivaren själv som varit in hos salig Kyrkoherdens änka i Mo under vägen, då Landsskrivaren sade att Länsmans hustrun lånat sig hästen men han ville likaväl betala honom, räknade så upp penningarna, men det följde en lappgosse, som sade sig ha 21 öre kmt att fodra av Länsman Bryniel Ericksson på en bössa, han tog 21 öre och Länsmansdrängen tre halvören. Landsskrivaren examinerade noga gossen som de 21 öre tagit och sade om du säger annat än sant så kommer det på din hals men gossen stod på sig räknade upp att han fått en remmare brännvin och en kanna öl på bössan. Erik Andersson frågades om Länsmans dräng klagade att han blivit slagen eller visade sig antingen fått blodsår eller blånad, svarade att han nämnde en gång att han varit slagen på gården, för det han intet ville föra acka vilket skedde då han skulle taga emot penningarna, men varken var han blå eller blodig ej eller lades stort där om utan han allena det nämnde. Frågades om det var tungt lass? Svarade att det intet var mer än ordinärt. Har för både tyngre och lättare. Länsman Bryniel Erson påstod att drängen Jonas Eriksson måtte få vittna, men Häradsskrivaren exciperade att han intet kan vittna i sin egen sak. Länsman sade flera vara som har till klagan över Häradsskrivaren att de inte fått sin fulla betalning. Häradsskrivaren sade att när de lagsöka honom skall han svara dem. Länsman sade att en bonde ifrån Långed ed har ännu intet velat taga emot skjutspenningarna efter han intet får fulla penningar och går han på Länsman att han skall skaffa honom fyllnade. Häradskrivaren Ivar Grundell producerade Läns och Tolvmäns i Nordmaling klagan över honom angående icke allena skjutsen utan ock mycket mera, på det sättet att den fattiga allmogen får Hans Excellens nödgas klaga det Landsskrivaren uttager hästar med hugg och slag, somliga betalar han lite mer än halvparten efter miltalet och somliga icke en fyrk för sin skjutsning och det han har haft uti två lass ifrån Umeå, måste vi binda det ena lasset bak uti det andra för en häst efter som han tycker vi alldeles är hans underhavande etc. Tolvmän frågade om låtit skriva och underskriva denna skrift? Tolvmän som tillstädes var nekade och sade sig aldrig mera veta av den skriften än Kyrkoherden en söndag lyste av på predikostolen att allmogen skulle komma i sockenstugan, som skedde, då vi dit kom uppläste Kyrkoherden denna skrift den vi aldrig tillförende hört, och sade vi den som har något att klaga så må han, intet har vi något att klaga. När Kyrkoherden läst upp skriften, går han bort med henne. Länsman Bryniel Ericksson sade om än icke all allmogen är intresserat i den klagomål om skjutsen så är likväl några och intresserade de andra punkterna och borde Kyrkoherden vara tillstädes som allmo-gen därtill samman kallat och själv den underskrivit. Erik Eriksson i Järnäs sade att Tolvmän bejakade till socknens signete under skriften, men Tolvmän nekade. Ej eller finns socknens signete under själva skriften. Tolvmän sade att de med den skriften icke det ringaste hade att beställa. Länsman frågade om hela allmogen har till klagan över skjutsen. Svarades nej, utan Olof Jakobsson i Långed, David Jonssons son ib, Olof Eriksson i Ängersjö, Olof Larsson i Bergsjö den Landskrivaren förlikt och sedan jag själv. Landsskrivaren begärde ad notum måtte tagas att på det han skulle giva klagomålen så mycket större anseende ställdes den i hela allmogens namn efter förberörde som skall ha klagat över skjutsens betalningar frågades, men ingen var tillstädes. Eftrfrågades av vilken denna klagoskrift är sammansatt. Länsman svarade att Kyrkoherden och han har låtit införa sin påminnelser som en borgares som ifrån Umeå sedan nedskrivit, och var med skriften tvenne resor i sockenstugan och påminnde allmogen att de skulle sig betänka innan de klagade och tredje resan var kyrkoherden själv dit. Tolmän sade som förr att de intet har någon del i denna skrift och att han dem alldeles ovitterligt ställd är. Häradsskrivaren påminde att nogsamt synes allmogen intet velat samtycka till denna klagoskrift som Länsman uppsat efter tvenne resor varit tillhopa med allmogen därom och omsider måste Kyrkoherden till väg på sådant sätt som skett är.
Sedan parterna härmed tagit sitt avträde, sattes saken under nämndens betänkande som stadnade i följande slut.
1.Att de inte kunde skatta för våldgästning att Häradsskrivare Ivar Grundell slagit Länsmans dräng på gården, då han inte ville låta lösa ackan löpa efter slädan till nästa gästgivargård och Häradsskrivaren låtit lappgossen få 21 öre kmt av hästlegan emedan drängen väl med mindre bry låta ackan följa efter ett ordinärt lass efter vitnens intygande att Länsman Bryniel Ericksson själv tillstår att hans hustru lovat hästen utan lego utan som drängen likväl bort vara oslagen i sin husbondes gård göres. Häradskrivaren Ivar Grundell saker för pusten han drängen givit 6 daler smt efter det 27 Cap.Konunga Balken LL: och det 13 Cap Sårmåla Balken. Härhos bör Häradskrivaren skaffa Länsman igen de 21 öre av hästlegan som han låtit lappgossen få, och måste benämnte gosse först bevisa sin fodring innan han uppbär någon betalning. Men som Länsman Bryniel Ericksson anställt sin klagan till Högvälborne Herr Gouverneuren angående sjutsen såsom Häradsskrivaren med hugg och slag uttagit hästen och skall 2 lass med en häst som dock annorledes finnes ock sådant under Tolvmäns namn, som alldeles till sådant neka, och säga intet över någon skjuts hava att klaga på Häradsskrivaren, så prövas Länsman brottslig att plikta för sådant ohemul klagan 3 daler för sig och för var tolvman 3 daler gör 39 daler smt efter det 20 Cap.Tingsmåla Balken LL

{AGN1713,2/12,§7:
Uti tvisten emellan Olof Andersson ifrån Cronören kärande och hustru Barbru Diupedia i Lefwar,Länsmans Bryngiell Ersons efterleverska, svarande angående arvsfordran, är detta Härads Rättens dom.
Det begärer Olof Andersson varda förhulpen av hustru Barbru Diupedia att utbekomma det arv, som hans avl. hustru Karin Ersdotter tillfallit efter hennes föräldrar i Lefwar, och brodren hustrun Diupedias framlidne man Bryniel Ersson skall vid pass 30 år sedan emottagit. Men emedan Olof Andersson intet kan bevisa huru stort arv hans bemälte hustru efter sina föräldrar tillfallit, ej heller att hustru Diupedias avlidne man det emottagit, mindre att han sådant inom 20 års tid påtalt och krävt, varföre hustru Diupedia, som säger sig därom ingen vetskap hava, vägrar denna hans obevisliga och förtegade arvsfordran att betala. Ty kan Härads Rätten vid sådan beskaffenhet i följe av Kungl. Majts Nådige förklaring den 3 November år 1691 angående gamla skuldfordringar, intet annat finna, än att Olof Andersson genom slikt sitt stillatigande över 20 år gjort sig av ovanbemälte fordran förlustig.}

Källor
¹⁾	Kråken. Johansson, Sven-Erik (http://www.sikhallan.com/)

<< Startsida

Skapad av MinSläkt 3.2a, Programmet tillhör: Christer Wikström