Olof Olofsson Kopparslagare
Soldat, Gratialist. Blev 56 år.
| Far: | Olof Jonsson (1742 - 1820) | |||
|---|---|---|---|---|
| Mor: | Margreta Eriksdotter (1733 - 1823) | |||
| Född: | 1768-03-11 Ersmark, Skellefteå lfs (AC) 1) | |
|---|---|---|
| Död: | 1825-01-23 Skellefteå lfs (AC) 1) |
Familj med Lisa Svensdotter (1775 - 1859)
| Vigsel: | 1796-03-19 1) |
|---|
| Noteringar |
|---|
| Deltog i Finska kriget 1808-09, blev tillfångatagen 1809 och var antagen som död varefter ny soldat blev insatt i hans ställe. Men efter sex års fångenskap kom han i tillfälle att rymma och vid sin hemkomst återtog han sin soldattjänst och tjänade till sin död. [PrF]. Uppgifterna i källa PrF (Prosten Fällströms släkttavla) måste ifrågasättas. Enligt kopia av "Avskeds-Pass med Underhåll för Sold. Olof. Kopparslagare" tjänstgjorde han som N:o 84 vid "andra majorens Compagnie" på "Kongl. Westerbottens Regemente". Avskedspasset upprättades i samband med "Cassations?-Munstring" på "Munstrings-Platsen Wenersborg" och är daterat 1813-12-13. Han var 6 fot och 1 tum lång och 45 år vid tillfället och hade tjänat i 24 år. Han beviljades avsked med underhåll från Wadstena Krigsmanshus. Orsaken var ålderdom och sjuklighet. Underhållet fick han "emedan han trogit tjent och eljest sig väl skickat, samt bevistat tvänne Krig". [Lennart Kågedal] Tycko Karlbergs berättelse om "Kopparslagarn" [intervju 1978, Lennart Kågedal]: "TK: Du har väl fått avskriften borta Kopparslagarn. Det har du väl? LK: Vad är det? TK: Ja he var pappas farfar de. Han hade varit i finsk-ryska kriget 1809. Så blev han skjuten på spaning. Kamraten blev skjuten till döds men han fick ett skottsår i armen - blev tillfångatagen och förd till Sibirien. Och det tog två år innan det var läkt Han var lika stor som du. Det var ju något kuseligt. Han var störst i hela västerbottenstruppen och var grop. Hân vor skâpa såm en Ville Leinberj. Han var borta i sex år. Så kom han till en östersjöhamn. Han hade vandrat... Dem gjorde sig skidor fyra-fem stycken (=fångar) och så rymde dem från Sibirien. Men dom kunde inte följas i grupp int, för då hade dom nog blivit tagit reda på. Men dom for en hit och en dit. Han visste aldrig var hans kamrater hamnade. Han kom ända till finska Östersjön. Och där kom det en skeppare från Ursviken - han hade skutor och han fick se honom. Han hade stått i samma led som han i kriget. Och då säger han 'Men är inte det här Kopparslagare från Ersmark?' 'Jo viss är det det' sa han. 'Men varför är du här?' 'Ja jag kommer inte härifrån. Dom har tagit fast mig här'. Dom hade honom till hamnsjåare för han var ju stor och stark. 'Jo men tror du inte jag kunde få lösa ut dig?' sa han, 'så du fick komma hem till fruan?' LK: Var han livegen på något sätt? TK: Ja du ser han var ändå fånge han inom Rysslands domäner och Finland var ju under Ryssland. 'Ja' sa han , 'isen bär mig inte och inte orkar jag gå över längst upp (över Torneå)'. - LK: Men han hade åkt skidor ända från Sibirien? TK: Ja men du förstår, inte hade de åkt skidor (hela vägen). Det hade tagit flera år. Han var ju ungefär som dom var här (dvs i Västerbotten kvarblivna ryska soldater; en längre utläggning om Maxim och Fältskär). 'Visa mig på din förman' sa han (skepparn). Han gjorde det och då gick han (skepparn) fram och frågade om han kunde få lösa ut honom. 'Han är min kamrat varit i kriget'. 'Ja nog kan du få det. Får jag två kannor brännvin så får du fara med honom.' Och det kostade väl 50 öre. Mer kostade det då inte på den tiden. Och då han kom hit till Ursviken så skulle han gå hem och det var hösten och mörkt. Han bärgdes väl inte ligga över - han hade följt med båten. Och så kom han tidigt på morron. Och då stod hon på den brunnen som du vet är på västra sidan om Bovägen. Det var Kopparbrunnen. Gården stod där så här snett på slättmarken. Dom hade det där till potatisland. LK: är det den lilla plätten som man ser mitt mot Ragnar Ejnarssons? TK: Ja gården stod där i kanten........... Då han kom där på morgonen stod hon där på brunnen och hinkade vatten och skulle till gravössj..... Ja, hon blev ju så rädd, hon, då hon fick se han. Hon trodde han var död för hon var uppsagd från soldattorpet eller från soldtajorden och det som följde med det. 'Var inte rädd', sa han, 'det är inget spöke utan det är verkligheten, jag som kommer.' Och hon hade tagit reda på hans gamla civila paltor och tog han med sig till gravössj. Då blev det stor fröjd i Kapernaum." Följande är kopierat från Ernst Westerlund, Byar och Folk, del I, Ersmark, 1982, s. 220. "Historien om soldaten Kopparslagare, som kom hem efter sex år i fångenskap, bör också berättas. Kopparslagare hade blivit rysk fånge och kvarhölls efter fredsslutet. Hemma blev han i vederbörlig ordning dödförklarad. Invid Skellefteå (Norrböle, uppges det) fanns en man vid namn Bergström som ägde en liten skuta med vilken han brukade segla bl. a. till Finland. Vid en resa dit, sex år efter kriget, såg Bergström i en hamn krigsfångar i arbete. Han igenkände Kopparslagare - som var en mycket reslig man - och tilltalade honom på svenska. -Är Du svensk, du? frågade Bergström. -Jo, det är jag visst det, svarade Kopparslagare. -Är du från Ersmark? fortsatte skepparen. -Jovisst, vitsordade soldaten. -Vill du att jag ska försöka få hem dej? sporde Bergström, måhända i känslan av att soldater av någon anledning inte alltid ville hem. Nu vill ju Kopparslagare gärna komma hem och Bergström kontaktade försiktigt den ryske befälhavaren för att få veta vad det skulle kosta om denne ville blunda. Det blev inte dyrare än 'två eller tre kannor brännvin' till ett sammanlagt pris av sex kr vilket Bergström skaffade. Kopparslagare kom ombord och stuvades ned i lastrummet. Efter något dygn var man i Ursviken och Kopparslagare begav sig omedelbart till fots hemåt. Han kom på natten till sitt torp - berättar en version om hemkomsten - som låg intill Bovägskälet norr om landsvägen och bultade på. Uppståndelsen blev stor, men han blev insläppt sedan familjen blivit övertygad om att det inte var en vålnad.I sinom tid återinträdde han på nytt som knekt för sitt rote. Det finns en annan version av hemkomsten, vilken skildring gått i släkten och som förefaller trovärdigare. Kopparslagares hustru stod på brunnen (som ännu finns kvar) och hinkade upp vatten, då hon såg honom komma. Hon trodde sig se ett spöke och svimmade. Kopparslagare ropade på långt håll till henne, att hon inte skulle *bräka se ne i brånne*, d.v.s. falla i brunnen, då han sannerligen inte var något spöke. Gumman lär ha varit bjuden på gravöl någon dag efter Kopparslagares hemkomst och det uppges att hon i glädje över den återuppståndne soldaten, fiffade upp hans uniform så gott sig göra lät och tog mannen med på gravölet för att visa att han var i levande livet. Gumman hette Lisa, överlevde i många år sin man och tjänstgjorde på 1840-talet som skollärarinna i byn." |
| Källor | |
|---|---|
| 1) | Kågedal, Lennart (http://hem.fyristorg.com/kagedal/) |
<< Startsida
Skapad av MinSläkt 3.2a, Programmet tillhör: Christer Wikström