Herman Mårtensson

DBN1677,5/3,§3:
Herman Mårtensson i Gräsmyr lät 2:a. gången uppbuda 9 1/2 seland Jord samt gården med alla dess tillagor i Torrböhle, som han köpt har av Zackarias Larsson ibm. för 102 daler 16 öre kmt.

DBN1679,12/3,§6:
Herman Mårtensson i Torrböle lät 3:e. gången uppbjuda 9 1/2 seland Jord ibm. som han köpt har av Zackarias Larsson ibm. för 160 daler kmt.

DBN1682,29/3,§2:
Dito insinuerade Herman Mårtenssons änka, hustru Kristina Nilsdotter i Torrböle en trovärdig köpeskrift daterad den 28 december 1675 av innehåll huruledes Zakarias Larsson i Tohrböhle har av välbetänkt mod sålt och upplåtit till hennes man, salig Herman Mårtensson i Gräsmyr sitt hemman i Torböhle, bestående av 9 1/4 seland hus och Jord för en summa penningar i ett för allt 162 daler 16 öre kmt. och som ? Herman Mårtensson själv båtsman för hemmanet från den dagen köpet var gjort. Varemot han avhände sig och sina arvingar merbemälde Hus och Jord med allt därunder hörande lägenheter i våto och torro, närby och fjärran och hemulade under salig Herman Mårtensson, hans hustru, barn och efterkommande till en evärdelig oklandrad Egendom att nyttja, behålla och besitta. Och som av de 12 edsvurna i Nämnden betygades Jorden merendels till fullo efter köpet betalt, Köpeskriften Lagbjuden och Lagstånden, och ingen därpå klandrat, ty dömde Rätten samma köp fast att stå och aldrig återgå.

DBN1682,29/3,§14:
Dito rannsakades över det dråp som begånget var av Samuel Samuelsson i Torrböle på grannen Herman Mårtensson. Dråparen Samuel Samuelsson född här i socknen och all sin tid har levat emot 50 år, föreställdes och tillspordes om han någon ovänskap haft med sin granne, som han således livet avhänt. Därtill han nekade, berättandes att förliden Nyårsafton blev han tillika med sin hustru av grannen Herman Mårtensson hembjuden till Måltids. När de en stund på aftonen setat ville han gå hem efter häst för sin hustru, efter hon var sjuklig. Det grannen vägrade, säjandes; Jag förer fuller henne hem med min häst, det han gör. Hermans piga eller syster följer ock strax med hustrun. När de kommo hem låter han tappa upp dricka, och ville så ha något brännvin att honom pläga igen, och som han själv intet hade tager han tvenne fårskinn, följes så bägge tillbaka till Hermans gård igen, på dem tager något brännvin vid pass 1/2 stop av Hermans hustru. När han får brännvinet följas de åter bägge tillbaka hem till Samuels gård igen, brännvinet supa de tillhopa upp, så många i stugan voro, hustrun, pigan och de bägge. När det var allt ville han gå efter mera för tvenne st. skinn ännu, men intet till Herman utan till den andre grannen, efter han tyckte sig få för litet av Herman. Går så ut i boden efter skinnen med krukan i näver, Hermans syster kommer efter, och då Samuel kommer ut ur loftet med skinnen, beder han Hermans syster gå in efter pigan att hon skulle följa honom efter brännvinet, det hon gör. Kommo så alla 3 ut igen. Herman hindrar och vägrar pigan i farstudörren det hon intet skulle gå efter brännvinet, ville sin syster skulle följa, och pigan vara hemma. Då säger Samuel; Jag vet intet granne, vad du så vill alltid få befalla mitt folk, eller vilken givit dig fullmakt över mitt folk. Herman svarar; Vad säger Du din Skälm? Samuel går norrut porten, och Herman stiger efter. I porten säger Herman, menar Du jag har intet fullmakt över dig och ditt folk, fattar så honom med bägge händerna i håret på bägge sidor om öronen, så att det syntes efter vart finger. I detsamma fattar Samuel i det området att han drager kniven och skar honom i magen under bröstbenet. Kan inte minnas om de föllo kull eller intet. Det var om mörka nat-ten, allena voro de och bägge druckna intill dess systern och pigan kom efter. När han blev skadad sade han, "Du far illa med mig med kniven", går så strax hem. Samuel går in i sin stuga, till dess Hermans hustru kommer efter honom och klagar huru det stod till med (sin) man. Nekar sig någon ovänskap haft med Herman tillförne. Måste och tillstå att Herman vägrade honom skicka efter mera brännvin, men för den orsak att han intet mera ville sälja, ty han väntade gäster, icke heller ville han att det Samuel skulle köpa utav Grannen.
Efter denna Samuel Samuelssons bekännelse inkallades pigan Margareta Olofsdotter, som tillstädes var, då trätan begyntes mellan husbonden och grannen., vilken efter avlagd vittnesed berättade, att när Herman förde hem matmodern om Nyårsnatten, togo dricka upp i en bulle, när de litet druckit gå de bägge ut, voro litet borta, men kommo strax igen och hade brännvin med sig. När de detta utdruckit går Samuel ut och skulle gå efter mer brännvin, tager med sig Hermans syster, som skulle följa honom, men när han tagit det han skulle ha, skickar han Hermans piga in efter sig att hon skulle följa honom. Herman och han följes åt ut, så säger Samuel, Du äst intet för god att följa mig efter brännvin. Nej säger Herman, min piga skall följa dig, då säger Samuel, Gud vet granne vad Du har för fullmakt över mitt folk. Då svarar strax Herman, vad säger du belghund. Därmed följas de till porten. När de kommit till porten säger Herman, menar Du jag har intet makt över dig och ditt folk, tar så handen i håret, i detsamma skedde olyckan. När hon vidare examinerades måste hon tillstå, att mellan stugan och porten trätte de inte. Samuel gick före till porten, Herman därefter, sedan Hermans syster och så Margetha. Inne i stugan voro de alt goda vänner och ingen förmärkte någon ovänskap. Det hörde hon Herman säga, "pass intet på köp mer brännvin nu", men husbonden ville pläga honom. Gick så ut därefter som sagt, ute vid förstudörren föll intet stora tal dem emellan, än tidigare berättat. Vilkendera i porten först tog i handtaget kan hon inte alldeles säkert säga, emedan hon kom efterst (sist) dit och det var mörkt, då de redan voro tillhopa. Låg intet kull med varandra, som hon märka kunde, voro strax skilda. Herman klagade sig och gick hem med systern. Mera hade hon intet att (berätta).
Efter detta föreställdes Hermans syster Anna Mårtensdotter efter inga andra varit tillstädes när trätan begyntes, vilken förmanades på sin Själs Eviga Salighet betyga och bekänna det som sant vore i detta ärende, och intet däruti dölja, varken för skyldskap, övertalan eller någon annan orsaks skull, som berättade alt detsamma som den förriga, Nämligen:
Att brodern Herman följde grannen och hustrun hem, och hon följde med, togs in dricka, litet efter gingo Samuel och Herman ut men kommo strax tillbaka med ett 1/2 stop brännvin, därav de samtliga drucko, och voro alla lustiga och glada. När brännvinet var alt (slut) ville Samuel gå efter mera, det Herman vägrade, sade sig intet mera brännvin behöva. Samuel går ut att hämta brännvin, Anna går och ut med. När Samuel kommer av Loftet med skinnen han skulle ge för brännvinet, ber han henne gå upp efter pigan Margretha att följa sig , det hon och gör. Margretha går ut och Herman tillika. När de kommit till farstudörren säger Samuel. Du är intet för god att följa mig efter brännvin. Då säger Herman, nej min syster skall följa dig. Samuel frågar vad han har för fullmakt över sitt folk. Herman svarar, vad säger Du belghund, trätte inte mera. Samuel går åt porten med Krukan i näver och Herman går efter, höres intet att de under vägen träta. Herman säger, nog har jag makt över dig och ditt folk, om jag vill. Tar i honom, därmed bär det ihop, och i detsamma sker skadan. Kunde intet se om de lågo kull, ty det var mörkt, och de skildes strax åt. Herman gick tillbaka över gården hemåt, lägger sig strax och sig klagar att han skadder (skadad) var. När hustrun såg att han så illa var medfaren, går hon till Samuel, då han följer henne tillbaka till Herman, och Herman visar honom hur han sig hanterat. Samuel säger "Gud nåde mig så visst Den onde rår mer än jag". Då säger Herman, hur menar Du det lärer bliva ? Samuel svarar, jag ser mig intet annat före än Böveln på mig kommer. Därpå säger Herman, min hustru är därmed intet betjänt. Mer vet hon intet att berätta.
Härefter inkallades deras granne Per Jonsson som var tillstädes andra dagen, då Prästen var hos Herman Mårtensson, vilken efter avlagd vittnesed med hand å bok betygade att Herman klagade stadigt över Samuel det han utan orsak var vållande till hans död. Förliktes likväl med honom på det sättet, att där han bliver död skulle hustrun ha 200 daler i förlikning med bårdskärarlönen dessutom. Men skulle han bliva med livet, så skulle Bårdskärarlönen i de 200 daler vara inräknat. Tillspordes om han visste av någon ovänskap dem emellan? Svarade sig ingen stor ovänskap dem emellan försport. Men likväl som ett agg och litet hat dem emellan efter Herman alltid ville dricka på Samuels pung, kunde under tiden smått träta, men aldrig slagits det han kunde veta av. Varit i lag med dem i 5 års tid. Dagen efter sedan skadan var skedd, råkade han Samuel, och i detsamma frågade honom vad dem emellan var kommit, då svarade Samuel med dessa ord; " Det gamla agget kom nu fram". Nyårsdagen om afton var Prästen hos Herman. Andra morgonen därefter blev han död. Mera hade han intet att vittna.
Sedan inkallades Cappelanen i Församlingen Hr. Joen Attmarius, vilken på sin ed och eviga Salighet berättade, att han Nyårsdagen om aftonen blev kallad till Torböhle att besöka Herman Mårtensson. När han dit kom var han mycket svag, dock vid sitt fulla förstånd, klagade över sin granne det han honom alldeles oskyldigt skadat till livet, gjorde denna berättelse, att han tänkte göra allt väl emot sin granne Samuel, bad honom och hustrun till sig, plägade dem som bäst han kunde och förde dem hem, då Samuel hämtar brännvin en gång för 12 öre. När han andra gången ville gå efter brännvin och ville ta pigan med sig, nekar han därtill och ville hindra pigan. Då frågar Samuel: Vad har Du beställa över mitt folk? När de kommo till porten, bekände han sig tagit i Samuel, men intet i någon ond mening, utan att vägra honom gå efter brännvin. Då begynte Samuel bli ond, griper så i Hermans skjorta, så att hon går sönder, varav han ock blir ond, tager så honom i håret, i detsamma skadar Samuel honom med kniven. Tog på denna bekännelsen Absolution och Herrans Nattvard, dock lät han sig nöja att hustrun måtte sig förlika låta med 200 daler och Bårdskärarlönen dessutom, om han bleve död. Men skulle han bliva vid livet, skulle då Bårdskärarlönen vara inräknad i de 200 daler Herman levde inte längre än till andra morgonen. Mera hade han intet att betyga.
Herman hustru beder för dråparen, och ville sig med förlikningen benöja låta. Men som Härads Rätten ej annat finna kan än Samuel Samuelsson alldeles onödd och oträngd sin granne Herman Mårtensson livet avhänt, och vid första gärningen tagen, så kan denna ringa Rätten honom för livsstraffet ej befria, utan så efter Guds Lag, som det 2 Capitlet Dråpmåla Balken ll. dömer honom till döden, hemställandes detta i all ödmjukhet under Höga Kungl. Hovrättens Nådiga betänkande.

DBN1682,29/3,§19:
3/. I Gräsmyr 7 seland öde, Nämligen: Av Lars Mårtenssons hemman som tvenne bröder sig emellan uppdelte, öde skrivna år 1675, år 1678 och år 1679, är de avförda uti Cronans Räkningar för öde, men år 1680 och 1681 4 seland därav hö slagna av Abraham Tobiasson, kan intet uppvisa någons lov, därför han för båda årens utlagor svara bör, vilka 4 seland han nu till bruks upptager, med Härads Rättens lov. De 3 seland legat alldeles öde.

DBN1682,28/11,§11:
Cronones Ländsman huruledes Samuel Samuelsson i Torrböle, som sin granne Herman Mårtensson dräpit, och vid Härads Tinget dömdes till Döden, men i Kungl. Hovrätten benådades till livet att bota full Mansbot och förlika Målsägaren efter dess Resolution av den 11 Juni innevarande år, har alltsedan Höga Kungl. Hovrättens dom inkom setat i arrest i Ländsmansgården för dess oförmögenhet att utgiva böterna, vilken är under arresten för 8 dagar sedan sjuk bliven och förliden Söndags död, som näst före i sin sjukdom hade Prästen hos sig och tillstod lägersmålet med Margareta Olofsdtr från Uhmeå socken, som honom tjänte, vilken synd han eljest inför många andra tillstod under sitt äktenskap begånget. Hon Kånan även icke allenast här i socknen utan och i Nordingrå inför Tingsrätten tillstått sin synd med Samuel Samuelsson, men nu ligger till sängs efter i dessa dagar fött barn. Upplyste ock inventarium på all Samuel Samuelssons egendom, så i löst som fast, vilken icke kan räcka till hans gälds avbetalning, mycket mindre att betala antingen Kungl. Majt. och Cronan, jämte Målsägaren förlika. Begär därpå Rättens utslag och attest.
Herman Mårtenssons änka begärer sin förlikning han henne utfäst, för det han tagit livet av man, och hon med sina små barn efterlever. Samuel Samuelssons änka klagar sin nöd att hon gör kvitt all sin egendom, begärer det hon icke måtte ansträngas att betala av sitt, det hon intet brutit.
RESOLUTION: Dråparen Samuel Samuelsson som genom Höga Kungl. Hovrättens dom är förskont med Livet att plikta enkel Mansbot och förlika Målsägaren, har på dess oförmögenhet att utgiva böterna alt stadigt setat under arrest i Ländsmansgården, vilken för 8 dagar sedan är sjuk bliven och förliden söndags död, som inför Prästerskapet och många andra på sitt yttersta tillstått och bekänt lägersmålet med Margretha Olofsdtr ifrån Uhmeå, hon honom inför Tingsrätten påvittnat, varför såsom hans egendom efter upprättat inventarium genom gode Män, icke räcker till gäldens avbetalning, mycket mindre att hustrun kan njuta sin lott och giftorätt ograverad, efter det 27 Capitlet Tings måla Balken så upphör bemälda böter så för dråpet som det begångna horet efter det 23 Capitlet Dråpmåla Balken, helst efter han genom döden avgånen innan han sitt brott kunnat avtjäna med kroppen.
Kånan Margretha Olofsdotter, som avlat barn med Samuel Samuelsson i hordom det de bägge tilstått, pliktar efter Straffordningen sina 40 daler smt. och efter hon intet har att böta med, hudstrykes för Tingsdörren. Sedan all gäld är betald som han rätteliga gjort innan han dråpet begick, tager hustrun av det övriga en tredjedel och Målsägaren av tvådelarna sin utfästa förlikning, som uppfylles av socknens pretention för Båtsmans nötningen, emedan de för honom caverat till 100 daler kmt.

DBN1683,28/11,§5:
Kyrkoherden i Grundsunda, Hr Erich Diupedius kärade till pigan Anna Mårtensdotter det hon icke allenast förlidet år 1682 Mikaelii tid föraccorderat och lovat sig till tjänst hos sig detta år med städje pennings mottagande, efter hon då sig till andra stadt, det hon icke rygga kunde, utan ock förliden St. Mattei dag renoverat sin loven genom viss försäkran med handsträckning i Rättens närvaro till Kyrkoherdens ombud, att på undfångna städjepenning komma i tjänsten, men sådant intet efterkommit, utan till Datum hållit sig utur tjänsten, varigenom han icke ringa frustrerad, begärde att hon efter Lag måtte tillhållas att fullgöra sin plikt. Pigan Anna Mårtensdotter kunde intet neka till sin gjorda loven och städjepenningens mottagande förlidet år, till den ändan att hon detta år skulle komma hos Kyrkoherden till tjänst. Tillstod och att hon Matts Mässodagen förnyat sin loven till Kyrkoherdens utskickade ifrån Grundsunda, en änka hustru Margareta, men hade intet annat att invända, än då hon första gången sig utfäste till Kyrkoherden, gjorde hon det under villkor, där hon skulle slippa sitt husbondefolk där hon var till tjänst i Torrböhle hos sin broders hustru. Lovade skicka städjepenningen tillbaka, tänkte hon intet vidare därpå förrän Mats mässodagen när Kyrkoherdens bud kom. Då hon förut städjepenningen intet vara åter levererad, varför hon ångrade sig ånyo på samma stäjepenning att komma. Det henne sedan åter ångrade, skickar så bud till ländsman Pähr Östensson att förnimma om han skulle kunna henne fria från Kyrkoherdens tjänst i Grundsunda, så ville hon släppa i hans tjänst, vilket han utlovade. Skickar så efter henne till Torböhle och hämtar henne till sig där hon nu är i tjänst. Tolvman Nils Zachrisson i Hallen betygade sig varit över Matmoderns och Annas tal i Torböhle, då de blevo så sins emellan överens, att där Matmodern kunde övertala Kyrkoherden att Anna sluppe utur hans tjänst med gode, skulle hon bliva när henne detta år, var och icke, skulle hon gå till Grundsunda. Detta var efter Michaelis dag och som hon försport det hon begynt hadla med Ländsman, frågade han henne, vad därmed var. Då hon nekade därtill och bad Gud bevara sig. Ländsman Pähr Östensson tillstädes kunde intet neka det han lovat taga pigan i försvar, det han förmente sig ha rätt till, emedan Kyrkoherden henne stadt i olaga tid, nämligen året förut, och folket mot förbud intet får lejas ut ur socknen. När honom reponerades, att sedan Kyrkoherden med henne accorderat året förut, har han ånyo inom Laga tid med henne contraherat, och hon gått i tjänsten, där han icke tagit henne i sin tjänst efter Michaelis, som likväl aldrig henne lejt, vilket kan räknas för tubba andras folk. Så instantierade Ländsman det pigan var omyndig och kunde ingen lovens förnyelse med henne ske. Under detta tal svor Ländsman, och när honom hans svordom förehölls, sade han till Rätten det vara en osanning. Anna Mårtensdotter bekände sig över 30 år gammal vara och född i Grundsunda och Högens by. Av något förbud att ingen skulle få leja sig ut ur socknen visste ingen säga. Hustru Kiersin i Böhlen klagade ock hava lejt denna Anna Mårtensdotter midsommartiden, som Anna ej heller unfalla kunde, men fick henne intet behålla för Ländsdman som tog henne till sig med trug.
RESOLUTION: Som pigan Anna Mårtensdotter icke allenast långt förut lovat sig till tjänst för detta år hos Kyrkoherden i Grundsunda, vördige Hr. Erich Djupedius, utan ock sedermera inom laga tid sin lovan förnyat med handsträckning, ty skattar Rätten henne pliktig träda ut i tjänsten, var och icke böte hon så mycket som Kyrkoherden kan sig ett annat legohjon om året leja för, i förmågo av den 4:e. punkten i Kungl. Majts Stadga om tjänstefolk och Legohjon. Ländsman förbjudes henne vidare hysa eller hägna, vider sina 40 mk. plikt efter den 5 punkten i Kungl. Majts Stadga om tjänstefolk och Legohjon. För svordom inför Rätten pliktar Ländsman sina 3 mk. som Rättens egen sak, därhos för märkeligt oljud sina andra 3 mk.

DBN1691,26/3,§14:
Den slåtter rödning som Lars Mårtensson i Grässmyre för någon tid sedan pantsatt till sin bror, salig Herman Mårtensson i Torböle by mot 3 daler kmt. tilläts Lars Mårtensson igenlösa för även så många penningar, nämligen 3 daler kmt.

AGN1694,26/2,§7:
Befallningsman Välbetrodde Olof Westman anklagade följande för treska och ovålighet att inleverera tionde Jon Olofsson i Brassebacka, Mårten Nilsson i Nyåker, Kjell Nilsson i Hörnsjö, Herman Mårtensson i Toböle, Olof Jakobsson i Långed, Olof Eriksson i Ängersjö, David Tomasson i Norrbyn, Esbjörn Abrahamsson ib., Lars Johansson i Bredvik, Johan Eriksson i Sunnansjö, alla dessa hava inlevererat ogista, otint säd och mycket slö säd, begärde att de för sådant plikta måtte sig själva och andra till varnagel. Johan ersson i Sunnansjö ville sig så väl som de andra ursäkta, men som kyrkovärdarna intygade dessa funnit felaktiga ty gjordes det saker till vardera sin, 3 daler smt efter 4 punkten i Uppbörds Ordinatien gör- 30 daler smt till treskiftes.