Swän Olofsson tog över föräldrahemmanet Järnäs nr.7 på 8 1/2 seland,11/32 mantel .Efter Swän Olofssons död tog hustrun Carin över till 1752,då hon överlämnade hemmanet till sonen David.
Äldste sonen Olof hade då redan gift sig med grannens dotter Carin och tagit över svärföräldrarnas hemman Järnäs nr.6 på 10 3/4 seland.AGN1703,9/3,§32:
I saken mellan Sven Olofsson i Järnäs kärande och Herman Nilsson ibm. svarande, angående inlösen av en Åkergärda som tvistas om, är detta Rättens Dom:
Det har Olof Jacobsson i Järnäs sålt sitt hemman till Erich Ersson ett Nyåkerstycke för 12 daler kmt. år 1696 som Swen Olofsson nu begär under hemmanet återfå, vartill Herman intet neka kan allenast han får sina utlagda penningar igen. Men som Nyåkern är nyttjad under hemmanet i 6 års tid utan skatt, så dömmes att Swen Olofsson den må återlösa med halva penningar, nämligen 6 daler kmt.
AGN1706,19/2,§2:
Länsman i Nordmaling, Bryngel Eriksson i Levar angav att en bonde vid namn Elias Isaksson i Järnäs, har i sin svårmodighet dagen före Andersmässdagen förlidet år 1705, tagit livet av sig själv i skogen då han tillika med grannens piga vid namn Karin ( Katarina ) var rest till kvarns att mala, varför sådant blev eftersökt.
Då hustru Barbro Johansdotter förekom och på tillfrågan berättade att hon med honom varit gift i 19 år och haft 9 barn tillsammans, av dem 4 st. än lefva. Sade honom vara en stilla och from man, 40 år gammal, men alltid ängslig och svårmodig, så att han ibland måst söka tröst hos prästerna.
Uti fastan förlidet år var han nog svag och blef sängfast, då prästen måste besöka honom. Sedan kom han något före igen så att han gick uppe och giorde sitt arbete. Dock hängde alltid den ängslan vidh honom. Emot hösten blev han något wärre, dock att han ibland gick uppe. Sade själ att när jag får vara uppe och något göra så har jag lindring och lisa.
Hände sig så att vi skulle till kvarns och mala, då han säger sig vilja resa åstad, varifrån jag ville hindra honom, men som han utlät sig beskedligare och fick sällskap av grannen som skickade sin piga med samma häst till kvarns, så gav jag mig till frids.
De reste så åstad bittida om morgonen och middagstid kom pigan tillbaka med den berättelsen att han var bortkommen. Strax skickades en båtsman och tvenne pigor ut att leta efter honom, som funno honom ligga döder i en skogsbacke på andra sidan sjön i sin egen blod. Varför de blev häpna och resa hem därifrån.
Och som ingen ville befatta sig med kroppen giordes bud till länsman som lät syna och ransaka kroppen. Då det befanns att han med yxan skurit och skatt (skadat) sig i halsen. Denna hustru beklagade sin olycka med tårar och sade det gå sig mest till sinnes att han alltid så vackert läst morgon och afton, och så ofta han haft några lediga stunder, läst av böcker hugneliga böner. Siste gången han reste bort till karn bad jag Gud vara hans följeslagare, och han svarade: Ja, Jesus vare med mig.
Pigan Karin Olofsdotter inkallades som berättade att hon dagen före Andermässdagen följde grannen Elias Isaksson till kvarn och kunde intet annat märka av honom att det vackert och beskedligt var. Dock nog sorgsen efter vanligheten. När vi kommit till kvarn och jag av släden burit mina påsar, beder han mig hiälpa sig med sina i sin kvarn som var därnäst. Det jag gör. Hiälper honom slå på sin kvarn efter han var siuklig, går så därmed ifrån honom till min egen kvarn, då han något efter kommer och frågar vad det lider för mig med malningen, då han hjälper mig ösa mjölet i säcken och jag begär av honom en säck till låns, den jag får. Han beder så att jag änterlig skall säga till när jag är tillreds, uprepar det någre gånger.
När jag lycktat går jag till andra kvarnen att säga honom till, men då var han borta, dörren stod öppen och kvarnen gick. Undrade fördenskull vart han tagit vägen, ropade men hörde ingen, såg efter handskarna och yxan, som ock var borta. När jag litet dröjt, begynner jag leta vart han tagit vägen, finner så ock spåren att han följt ån efter intill sjön, krokat hit och dit över sjön. När jag följt spåren över sjön och ropat på honom att han i Jesu namn skulle komma tilbaka och jag såg det han tagit till skogs, kom på mig såsom en bävan och fasa, att jag måste vända tillbaka och skyndade mig hem. Då jag strax gav till känna huru han gått och bad hustru det hon skulle låta leta efter honom, som hon gjorde. Skickade strax en båtsman Isak Frisk och tvenne andra pigor att leta. Som funno honom strax vid sjön ligga död i skogsbacken. Båtsman Isak Olofsson Frisk efterfrågades att varda avhörd men var intet tillstädes. Därför tillkallades de som sedan efter länsmans befallning, synat kroppen och var för sig avhördes.
Nämbl. Sven Olofsson i Järnäs avlade sin vittnes Ed, och på den berättade att denne Elias Isachsson länge dragits med svårmodighet, varit eljest en stilla och samvetsgrann man, så att grannarna ofta måst trösta honom, jämväl prästerna. Besynnerlig förlidet år då han vart helt sjuk i fastan, kom sig likväl före igen, så att han begynte gå uppe och gjöra något smått. Två dagar för är han reste till kvarn och detta hände. Körde till skogen efter en höskrinda, då han satte sig i skrindan och drog ifrån byn begynte han sjunga: På dig jag hoppas, Herre kär, och sjöng så länge folket i byn kunde höra honom. Kom den gången vackert tillbaka.
Sedan när han var till kvarns, har han tagit sig det oråd före, att han gjort av med sig själv på det sättet att han gått ifrån kvarnen över sjön och i en skogsbacke på andra sidan sjön skurit sig i halsen strax vid hakan så att blodet förrunnit honom. Yxan och handskarna låg ett litet stycke ifrån kroppen.
Har levat stilla och vackert i sitt hus och med sina grannar, så att av honom aldrig försports något ont.
Jon Olofsson i Järnäs efter avlagd vittnes Ed, intygade att han under två åhrs tid tiänat denne Elias Isaksson och förmärkte att han alltid var mycket svagsint och bedrövad, men att han aldrig underlät att bedja Gud på sina knän morgon och afton. Sedan jag vart bonde i Jernäs har vi ofta följts i arbetslag, då han jämt suckat och klagat sig vara ängslig, men varöver visste han själv icke säga.
Förlidne höst var han min Båtlagare till Hernösand, då han viste sig nog ängslig ibland när han låg om nättren. Begynte för sig själv gråta. Då jag tröstade honom, och han själv läste mycket vackert, men aldrig hördes något ont av honom. Levde vackert tillhopa med sin hustru och med sina grannar. Hans fader har ock varit svårmodig så att han luppit i skogen några dagar.
När jag tillsammans med mina grannar på länsmans befallning var till skogs att uppleta och bese denne vår granne Elias Isaksson, funno vi honom ligga död i sin blod, och yxan ett litet stycke, vid pass två famnar ifrån honom, medh vilken han skurit sig i halsen under hakan.
Frågades om någon den gången följt honom till skogs? Svarade, ingen annan än en piga som följt honom till kvarn. Då han skiljt sig från henne, och sålunda beställt med sig själv.
Per Eriksson intygade sammaledes att Elias varit samvetssvag hela tiden, dock aldrig hört om honom något ont, utan levat vackert med hustru och grannar. När han igenfanns i skogen, förmärcktes att han med yxan skurit sig i halsen, strax under hakan. I gemen intygades av alla om denne Elias att han varit en stilla och saktmodig man, som aldrig hörts något ont av, mindre att han någon missgärning begåd, men hans fader och släkt har ock varit svagsinta och svårmodige.
Resolution: Alldenstund Elias Isaksson aldrig varit med någon missgärning övertygad, utan det vittnesbörd njutit att han levat stilla och saktmodigt och fört ett kristeligt leverne, derhos varit behäf-tad med stark melankoli och hjärtängslan, som är en svår sjukdom i vilken han är kommen att taga livet av sig själv. Ty prövar Rätten honom i övrigt sådant gjort att kroppen kan njuta kyrkogården genom grannarnas tillhjälp, dock utan Präst och Ceremonier, efter det 4:e. Capitlet Högmåla Balken ll. vilket i Underdånig Ödmjukhet underställes Höglovliga Kungl. Hovrättens vidare högrättvisa beprövande.
AGN1706,19/2,§15:
I saken mellan Per Eriksson i Järnäs, Jonas Olofsson och Sven Olofsson ibm. kärande och Nils Andersson i Sunnansjö svarande, angående städje i Båtsmanstjänst som tvistas om, är detta Rättens Dom:
Det klagar Pehr Ersson i Järnäs att ändock Nils Andersson taget städjepenningen av honom och hans Rotelagare den 4 Febr. sistlidne att tjäna Båtsman för Rotan och därhos själv är en Rotebonde, så har han likväl samma dag låtet leja sig till Båtsman av Per Larsson i Långed för den tredje Rotan, begärandes att Nils Andersson måtte bli pålagd att stå för Järnäs Rotan efter han själv är en Rotebonde. Men medan det intygas att Nils Andersson taget första städjepenningen av Pehr Larsson, det Järnäs Rotelagare ej kunna undfalla och således lagt sig i hans köp, viljandes Nils Andersson övertala att hålla dem sig tillhanda, som dock ingen öppning ha. Det Nils Andersson ställt under sin Faders behag som hans Cautionist är angående hemmanet, vilken sig förklarat för Pehr Larsson, ty kan Rätten intet pålägga Nils Andersson att överge första städjan till Pehr Larsson skett för en öppen Rota och sig hålla till den senare där ingen öppning är.
AGN1707,21/10,§31:
Bergmästare och Råds i Kristinestad skriftliga begäran av den 17 Juni innevarande år 1707, förhördes Järnäsborna i Nordmaling om den ifrån deras stad strandade Skutan vid Järnäs Udden och Fårskäret, varför Skutfolket icke bärgat den sjuka Mannen som på Skutan låg, utan låtit honom så länge där ligga att Skutan slogs sönder och han därigenom förgicks, nämligen: Herman Nilsson i Järnäs, hustru Annas Man, efter avlagd vittnes-Ed intygade, att dagen före S. Mikaelis dag år 1706 middagstid, kom 3 karlar till Järnäs-byn från Skutan som klagat att de därutanför strandat. Mesta Manfolket i byn var då borta i Skogen på sitt arbete, undantagandes Cronobåtsmannen Per Olofsson Långhår och grannen Per Eriksson som var hemma i Byn. Dessa karlar har gått där i Byn långt över middagen innan de bjudet till ro tillbaka på Skutan. Men som stormen emellertid mot aftonen mera tillsatte, var det omöjligt att någon kunde komma på vattnet, men om de genast de kommo rott tillbaka och taget någon av våra båtar som stodo i stranden där de kom iland, så hade de väl kunnat bärga den sjuka mannen, som låg på Skutan. Om natten mot S. Mikaelis dag slogs Skutan alldeles sönder av stormen, då den sjuke förgicks. Jag gick till Kyrkan om morgonen och vet intet vad tid de rodde därifrån till Skutan. Frågades av vad orsak dessa karlar dröjde i Byn innan de rodde tillbaka till Skutan och om de begärde Båt att bärga med? Svarade att om de begärt Båt strax de kommo hade de den väl fått, ty båtarna stod lediga i stranden, vad de dröjde efter vet jag intet. Middagstid var de komna till Byss, och mot aftonen skulle de ro till Skutan, då stormen var för stark, kunde alltså intet komma dit förrän dagen efter, men huru dags det var vet jag intet, emedan jag om morgonen gick till Kyrkan. Frågades om deras Skut-båt var så oduglig att intet flera hade kunnat följa på honom till lands? Svarade sig intet annat kunnat tycka än att icke flera kunnat följa på honom till lands, vilken båt ännu står där kvar på landet uppdragen. När de med sin båt kom till lands så landade de på det ställe där Bybåtarna stod, av vilka de kunnat ta vilken de velat att genast ro efter de andra om de så behagat. De var tre starka karlar om väl orkade ro, var ej heller långt mellan landet och Skutan.
Frågades när de funno igen den döda karlen och hur länge detta Skutfolk vistades i Järnäs? Svarade sig intet rätt väl veta vad dag de fann igen honom i stranden. Skutfolket var där från den ena fredagen till den andra lördagen, som de höllo på bärga åt sig själva. Begärde ingen bärgningshjälp, utan allena till sakernas upptagande. Frågades när Gossen kom lill lands och vad han sade? Svarades att han blev förd till lands S. Mikaelis dag, och klagade att han intet dagen före fått följa de andra till lands och köpa mjölk åt Fadern. Frågades om de fingo någon bärgarlön? Svarades Nej, att de ej heller begärde någon hjälp utan bärgade själva. Denna Herman Nilssons intygan upplästes för honom av Protokollet, den han tillstod rätt vara införd, och tog därmed avträde.
Jonas Olofsson i Järnäs avlade vittnes-Eden och på den berättade att dagen före S. Mikaelis dag år 1706 middagstid hade 3 karlar kommit till Järnäs Byn och klagat att de hade blivet drivna på landet med Skutan, dröjde i Byn till långt över middagen, och då de äntligen skulle ut och ro till Skutan har vädret blivit så starkt att de intet kunde våga sig ut. Kom alltså tillbaka i Byn där de voro över natten. Om morgonen efter följde jag dem med min Båt på Skäret, där en Dräng och en Gosse var, jämväl 3 st. Svin och några kläder, som vi tog i Båten och förde till lands. Men Skutan var då om natten sönderslagen av stormen. När vi var komna till lands med drängarna från Skäret, gingo vi ett stycke fram vid stranden, då vi fann 2 st. Kistor och 1 Skrin. På den ena Kistan var låset öppet och nyckeln satt i, helt tom, som sades höra den sjuka Skepparen till. Den andra var låst. Därmed gingo vi till Byss. Dagarna därefter voro de själva ute att bärga och begärde ingen hjälp, utan allena till sakernas upptagande. Vid pass 2 dygn därefter kom en piga av Byn på den döde Karlen i stranden, det hon strax gav till känna att han vart uppdragen. De gjorde Kista åt Kroppen och beställde begravningen. Var där från fredagen till andra lördagen. Frågades om deras Skut-båt var så oduglig att de intet kunde bruka honom och om de i Byn begärt Båt strax de kom? Svarade att deras Båt var mycket krasslig, om de strax begärt Båt i Byn så hade de väl den fått, ty båtarna stodo i stranden där de med sin kom iland. Av dem de genast kunnat taga en att ro med tillbaka om de velat, utan att gå till Byn. Frågades om de inte begärde hjälp att ro till Skutan? Svarade att han var intet hemma när de kom, men så var grannen Pehr Erichsson och Cronobåtsman Pehr Olofsson Långhåår hemma i Byn, och om de genast begärt hjälp hade de väl fått, varför de dröjde vet jag intet. Frågades om han fått någon bärgarlön? Svarade Nej, och att han ingenting fått. Denna berättelse upplästes för Jonas Olofsson av Protokollet, den han vederkände och tog avträde.
Per Eriksson i Järnäs på avlagd vittnes-Ed, betygade att dagen före S. Mikaelis dag år 1706 kom 3 st. karlar gående i min Gård middagstid, och frågade var de var komna till lands, om de voro Norr om Umeå. Och när jag svarade att de voro 5 ¼ mil Söder om Umeå, då sade de "Gud nåde oss då". Klagade att de i sjön fått laga på sin farkost och att de i 3 dygn gått i marvatten innan de har kommit iland. Dröjde hos mig intet länge, begärde av mig ingen hjälp, utan gingo fram i Byn. Mot aftonen gick jag fram i Byn till hustru Barbro. Då berättade hon att hennes Gosse följt dem till sjön att visa dem sin Båt, med vilken de tänkte ro till Skutan, men kom strax tillbaka och blev i Byn över natten. Andra morgonen följde grannen Jonas Olofsson dem ut till sjön. Frågades om de begärde av honom någon Båt att ro till Skutan? Svarade Nej, ej heller behövde de begära Båt, ty båtarna stodo i stranden där de kommo iland, av dem de kunnat taga vilken de velat, och om de det genast gjort hade de väl kunnat komma till Skutan att bärga den sjuka Karlen, efter de var 3 starka karlar. Frågades om han sedan hjälpte dem bärga? Svarade att ingen hjälp därtill begärdes utan allena till sakernas upptagande en dag. Några dagar därefter finner de igen den döde karlen, som sedan blev begraven i Nordmalings Kyrkogård. Frågades om han fick någon bärgarlön? Svarade sig ingen fått eller begärt. Denna berättelse blev av Protokollet för Pehr Erichsson uppläst, den han tillstod, varmed han tog avträde.
Jonas Johansson i Järnäs intygade att detta Skutfolk intet var in i hans Gård när de kom till Järnäs, och således varken de begärde Båt eller någon hjälp. Har alltså intet mera i denna måttan att berätta.
Sven Olofsson i Järnäs betygade att detta Skutfolk som med sin Farkost strandat vid Fårskär, aldrig anlitat honom om någon hjälp i en eller annan måtta, var ej heller ut till Skutan så att han intet vet hur de beställt sina saker.
AGN1727,3/3,§21:
Olof Andersson, Jacob Tomasson, Olof Jacobsson och Östen Ifwarson från Öre, klagar att Järnäs Byamän skola sig tillägna ett stort stycke av norra sidan av Öre Skog, och begära veta av vad orsak de det göra. Pär Erichson från Järnäs svarar för sig och sina hemmavarande grannar Olof Erichsson, Mårten Flink, Pär Eliason, Jon Olofson, Anders Jonsson och Swän Olofson, efter av dem undfången och uppvisad fullmakt, att de så väl som deras företrädare på hemmanen, hitintills oklandrat nyttjat berörda skogstrakt, och efter vice versa stämning anhåller att de därvid varda bliva. Örebymännen föregiver rå på Fageråsen, en märkt tall på Långstranden, Sletetiätshala och ?si-hällan äro dessa Byars skillnad i Skog och Mark. Men Pär Erichson säger allenast att bemälda Rå på Fageråsen och Korsmyrholmen skall efter gammal härmelse vara besagda Byars Bollstada skäl. Dock kunde varken Öreborna dessa bemälda föregivande eller Pär Erichson dess utsago med Synebrev eller vittnen bestyrka, och fördenskull begära ägandesyn. Varmed Befallningsmannen Välbetrodde Olof Westman å Cronohemmanets i Järnäs vägnar även nöjd är. Ty Resolverades att dessa parter kunna sedan Syn nämna och hålla, likmätigt 26 Capitlet Byggninga Balken ll.
