Johannes Thomae Agrivillensis Bureus

Författare till Johan Bures släktbok. (Collector hapis libri)

Han föddes och växte upp i ett av världens runstenstätaste områden, i Åkerby socken i Uppland, där hans far var kyrkoherde. Sin utbildning fick han vid Uppsala skola och skolan på Gråmunkeholm i Stockholm. Han började arbeta i Kungliga kansliet 1590, övergick sedan i hertig Karls tjänst och blev en av notarierna vid Uppsala möte 1593, kom till Uppsala året därpå för att ansvara för den nya Bibelns tryckning.
Johan Bure hade särskilda uppdrag vid prästmöten, riksdagar (Norrköping 1604) och gränsunderhandlingar med Danmark. I Uppsala gavs också tillfälle till universitetsstudier.
Redan 1599 fick han rikspass för att söka upp, rita av och undersöka runstenar. Vid samma tid sattes han i ledningen för vården av antikviteterna (dvs fornvården). Han var kronprinsens (sedemera Gustaf II Adolf) lärare i skrivning och vissa andra ämnen. Han fick i uppdrag att utarbeta ett svenskt lexikon och en svensk grammatik och även att vårda kungens bibliotek. Det var över huvud taget uppdrag som krävde omfattande lärdom, skrivskicklighet och konstfärdighet (han var utmärkt tecknare och skönskrivare).
Förutom att han är en av svensk språkforsknings grundare, den svenska grammatikens fader, behärskade han väl latin, grekiska och hebreiska.
Men han var också mystiker och hade en egenartad religiös föreställningsvärld. Och det borde man inte ha på den tiden, ortodoxins tidevarv. Därför fick han aldrig bli präst.

Det är tack vare Johan Bures avbildningar och avskrifter av gamla källor och hans handskrift-tolkningar som vi har mycket av vårt kunnande om forntid och medeltid. Vasatiden hade haft liten respekt för medeltidens handskrifter och handlingar. Mycket förstördes då, men i och med Johan Bures verksamhet räddades ändå åtskilligt, och hans avskrifter är i många fall det som återstår.
Framför allt hade vi inte haft så mycken runtext bevarad utan hans upptäckter och avskrifter. Tack vare honom vaknade intresset för fornforskningen på allvar, bl a genom att prästerna av Gustaf II Adolf ålades att vara honom behjälpliga. Hans produktion är enorm och svårtillgånglig för andra än experter. I hans stora samlingsbok Sumlen finns det mesta behandlat.
Han bodde till sin död 1652 på gården Vårdsätra utanför Uppsala, som han hade som skattefri förläning, eller snarare fått i lön.