Han angav tolvmanslöfte 1656.
1636:4 kor.
1642:På restlängd som husarm och utfattig.
1650:8 seland.AGN1648,19/8,§2:
Jonas Eriksson, Samuel Esajasson, Jacob Asmundsson, Anders Håkansson, Jonas Eriksson i Lögdeå, Abraham Jonsson i Ava, Per Eriksson i Aspeå, Enok Olofsson i Järnäs, Jacob ibm. Nils Östensson i Sunnansiö samt Anders, besvärat sig högeligen över Sven Nilsson i Långed och hans son Per Svensson, att de - 14 dagar vid pass efter sistlidne Michaelis genom försummelse och vangömmo (vårdslöshet) låtit eld komma lös vid kyrkobods hässjorna och därigenom avbrändt deras bodar eller Kyrko hus vid Kyrkovallen uti vilka de hade sina kyrkokläder förvaradt.
Resolution: Nämnden avsade och dömde att föreskrifne Swen Nilsson och hans son Pedär Swensson skole sig inställa till förlikning med dem som skadan lidit hava, eller och efter en skälig värdering den lidna skadan betala som det -- 36 Cap. av Byggninga Balken innehåller. Dock fälltes för dem förbön att med dem billigt och icke uti strängaste Måthen i detta fallet handlas skulle, alldenskull de var fattige personer.
AGN1706,19/2,§12:
I saken mellan hustru Margareta Jonsdotter i Lögdeå kärande och Per Samuelsson i Aspeå svarande, angående en pantsatt stång Jord i Lögdå ängen och dess inlösen som tvistas om, är detta Rättens Dom:
Det har hustru Märits Svärfader, Anders Håkansson i Lögde den 2 Maj 1704 pantsatt till Pehr Samuelsson i Aspå en stång Jord i Lögdå äng emot länte penningar 21 daler kmt. som Pehr Samuelsson allt härintill nyttjat och intet mera skattat hustru Märit till hjälp än ett seland, där likväl hon efter sina två stänger hon haft i behåll årligen skattat 7 1/2 seland, därhos Pehr Samuelsson efter sin ena Stång så mycket Äng nyttjat att han årligen fått så mycket Hö efter sin treding som hon efter tvådelarna. Begärandes vara förhulpen att få sin äng igen, den hon intet mäktar igenlösa utan förr måste i alla dagar lida en sådan oförrätt. Så ehuruväl Pehr Samuelsson ville invända att de andra hustru Märits grannar i Lögdå böra svara henne för sådan brist och hustru Märit bör inlösa Panten som han i alla år skattat. Likväl, medan skatten som Pehr Samuelsson sig påtaget för denna Pantsatta slått varit alltför ringa emot välfärden, ty prövar Rätten nyttan av Panten för lägesen ha betalt Pantskillingen och Änget utan lösen bör hemfalla tillbaka under hustru Märits hemman igen efter Kungl. Jordeplakatet av år 1677.
