Erik Nilsson Öberg

AGN1729,20/2,§50:

AGN1755,21/3,§28:
S:D: I anledning av resp. Lands Hövdinge ämbetets remiss den 24 februari nästlidna förordnades Nämdemännen Olof Chris-tophersson i Godmark och Jacob Johansson i Fanbyn uti Kronolänsman Nygrens övervaro, att syna beskaffenheten av den så kallade Järrholmen, som Gästgivaren Öberg i Lefwar begärte till ett sel skatt antaga. Hörande näst intill samma lägenhet belägne byemän om de under Skatte manna rätten samma skär försvara kunna, eller om den är Kro-no, med mera som nödigt finnes.

AGN1755,5/12,§36:

AGN1759,13/3,§35:
Olof Jacobsson i Torrböle har instämma låtit Gästgivaren Eric Öberg i Lefwar av 46 års ålder, stadig till växten, av god kroppsstyrka, klagandes den förre igenom sin broder Johan Jacobsson i Hummelholm, att den senare eller bemälte Öberg Lördagsaftonen den 17 Februari nästlidna uppå Lefwar gästgivaregård överfallit och slagit bemälte Olof Jacobsson med en yxa i huvudet som över axlarna och bröstet, att hans liv varit och än är uti stor fara, varpå Comministerns Vördige och Vällärde Olof Wattrangs samt hjälpe Prästens Vällärde Aeschil Lindfors skrifteliga vittnesbörd av den 12 innevarande månad även till bevis inlades, förmälande den förre, att då Olof Jacobsson fördes ifrån Lefwar neder till Kyrkowallen uti sin stugu, stannade han för Comministerns port, som då såg att Olof Jacobsson hade ett långt blodsår på vänstra sidan av huvudet, samt när Comministern om aftonen besökte Olof Jacobsson i dess stuga, fant han honom i det tillstånd, att han frågade varest han var, frågade varest han hade ena handen, och när Comministern tog på sammma hand, ropade till och tycktes ej länge kunna leva. Den senares eller Lindfors vittnesbörd går även ut på samma berättelse, dock har han ej sett såret, såvida Olof Jacobsson haft kläderne på sig och huvudet ombundet. Och förklarade Johan Jacobsson jämväl med Jacob Pärssons i Örsbäck, Olof Jonssons och Håkan Jonssons i Torrböle attest av den 12 innevarande, att Olof Jacobsson då var ännu uti så svagt tillstånd, att han icke kunde komma hit till Tinget. På efterfrågan om Olof Jacobsson blivit besiktigad, svarades, att Pär Andersson i Böle, Olof Frisk på Wallen och Jacob Ersson i Torrböle, som avklädde honom, voro de säkraste vittnen härom, och nu inkallade till samma ända.
Gästgivaren Öberg föreställtes, att rent ut bekänna förloppet av denna händelse, därpå berättande, hurusom vid Olof Jacobssons ankomst på Gästgivargården, Öberg i det samma kom körandes med en Tämmings fole, då något samtal skedde dem emellan om en höskrinda, som Olof Jacobsson på Öbergs begäran lämnat, men illa trampad, varföre någon ordväxling förelopp om Gästgivarens indelningshö, varvid Olof Jacobsson hotade att skriva till Landshövdingen och fråga huru mycket hö borde Gästgivaren bestås, därunder tagande Olof Jacobsson mössan av sig och bugade för Gästgivaren, kallade honom Herre och flere försmädelser, varigenom Gästgivaren Öberg uppretad av hastig överilning sade sig hava slagit Olof Jacobsson över huvudet med tjocka ändan av en vidja, som han nyttjat till fålens tämjande. Beklagande denna sin hastiga iver och syntes även nu Öberg mycket sorgsen och förfallen över denna sin förseelse. Att han under anförde slagsmål brukat yxan och därmed slagit Olof Jacobsson skall vara största osanning, och önskade, att ordentlig besiktning nu föregått, så skulle detta vidriga föregivande nog av sig självt rönas.
Åberopade vittnen avhördes såsom ojävade befunne, efter avlagd vittnesed, intygande Frisk särskilt, att han besökte Olof Jacobsson, som då nyss var i fr--- på kyrkowallen i dess stuga införd, sedan han av Öberg blev slagen samma afton och avl--te håret där skadan och såret var av 3 tums längd på vänstra sidan av huvudet, vilket syntes ovantill klämt och nedantill ihopskufwat, men hudskålen kunde på intet ställe förmärkas skadad, förblivande under Frisks vård och inseende, varunder bomolja och Terpentin pålades, men sedan plåster i 10 dygn, varvid och huvudet tvättades och kammades, utan att Olof Jacobsson vid slutet lät förstå någon särdeles värk, undantagande -- 4 och 8 dygnen, då han klagade sig nog svag. Efter första förbindningen, då de avklädde Olof Jacobsson syntes en suldnad på vänstra axeln, hela armen och fingeren utföre, samt ock på berörde arm en blånad. Medan han låg i kläderne ristade han huvudet och händerne, som vittnet icke förstod orsaken till, antingen någon iver rörde honom eller ock annat, ehuru han alltid bad för gästgivaren sedermera och ville, att intet ont honom skulle tillfogas, vilket i synnerhet skedde dagen därpå, då Länsman skulle arrestera Öberg. Måndagen därefter togs bandet utav och då syntes såret till hälften läkt, samt 8 dagar därefter nästan alldeles helt, då ock Olof Jacobsson reste hem 2 mil väg, i släden nedbäddad, varvid Frisk dock ej var tillstädes eller såg om han gick eller ej, som dock hände i veckan förut, då Olof Jacobsson själv hjälpte sig ifrån sängen till spisen, även som ock denne sistnämdes piga Sigrid någre dagar efter Olof Jacobssons avresa kommit till Frisk med en mjölkbytta och hälsat, samt berättat, att han då kunde gå både ut och in.
Jacob Ersson vittnade sig närvarande, då Frisk ombandt såret om Lördagsafton och såg detsamma jämte sulnaden och blånaden på armen, varav Olof Jacobsson var så besvärad och plågad, att han ropade vid minsta vidrörande.
Söndags aftonen var Gästgivaren hos Olof Jacobsson, varvid på denne senares föreställning Öberg erkänt sig felaktig och begärt om tillgift. På Olof Jacobssons därunder gjorde frågan om han svarade Gästgivaren något ord, sade denne Nej, och på föreställning varför han icke skonte huvudet med yxan, svarade Öberg: "Gud bättre". Ville ock Gästgivaren Öberg till minnes, att Olof Jacobsson bett sig liv, men det nekade Öberg sig hört. Sade ock detta vittne sig tyckt, att Olof Jacobsson var sullen över hela bröstet, och att Öberg slagit med en yxa, som dock Frisk, vilken sport Olof Jacobsson härvid utlät sig intet hava kunnat förstå vara i sanning, men 2.ne små ripor syntes på bröstet, av vad orsak den tillkommit visste han icke. Upplästes.
Nekande ännu Öberg enständigt, att han brukade någon yxa under detta slagsmål, men vidgick däremot, att han slog Olof Jacobsson 2 eller 3 salg med ovannämde vidjeända, tjock som ett skackeltåg. Mera hade ingen sig vid denna rannsakning att påminna. Ej heller fant sig Johan Jacobsson något sluteligt påstående emot Gästgivaren Öberg kunna göra, innan visshet bliver om Olof Jacobsson kommer åter till hälsan eller ej. Och prövade emedlertid Härads Rätten angelägit, som ock Öberg begärte, att gode Män tillkallas, som synar i vad tillstånd Olof Jacobsson för tiden är, vilket uti Krono Länsman Nygrens närvaro genast ske bör, och i följe därav denne sistnämde förehållen, att vara omtänkt, huru Öberg antingen må förvaras eller ock frångå ledig.

AGN1760,11/3,§21:
Uti saken, slagsmål angående, emellan Olof Jacobsson i Torrböle och Gästgivaren Erik Öberg, som förledne års vinter Ting härstädes förehades, haver desse Parter, efter uppvist föreningsskrift den 11 November 1759 sin emellan kommit överens, så att de varandra eftergivit, och Öberg åtagit sig förnöja vittnen, samt att svara för Kronans rätt. Icke destomindre fants benämnte Öberg hit till Tinget nu instämd i samma mål utav Länsman Väl:de Anders Nygren, men varken hade denne sistnämde förra Tings rannsakningen vid hand, ej heller var bem:te Öberg tillstädes, utan berättades förhindrad vid uppassning med skjuts för Ryska Envoyén. Nu emedan till utrönande av anförde måls beskaffenhet och rätta sammanhang Härads Rätten prövade nödigt, att ej mindre förra rannsakningen, som häröver hållits, varder anskaffad, än ock Öberg själv tillstädes kommer. Ty skall det åligga Länsman Nygren å ämbetes vägnar att sig förse med anförde förra Tings rannsakning till nästa ting, då ock Öberg själv i detta mål bör sig med 10 daler Smts vite till svars inställa och Rättens utslag avvakta.

AGN1760,8/12,§22:
Sedan Gästgivaren Eric Öberg och Olof Jacobsson i Torrböle emellan, saken slagsmål angående, varom denne Rätts rannsakning den 16 martii 1759 vidlöftigt förmäler, överenskommelse blivit träffad den 11 november påföljande, så att de emot varandra all talan eftergivit, dock Olof Jacobsson förbehållit Kronans rätt, så har vid skett anmälande härom, Härads Rätten, igenom utslag den 13 Martii förvekne pålagt Öberg, att sig till detta Ting vid 10 daler Smts vite inställa. I följe därav han även sig nu infunnit jämte Krono Länsman Väl:dt Anders Nygren, som å ämbetes vägnar hemställte Tings Rättens beprövande till vad straff bemälte Öberg sig skyldig gjort, efter omständigheterne och sakens beskaffenhet i anledning av åberopade 1759 års över honom hållne rannsakning, vilken Härads Rätten sig lät föreläsa, och varvid Gästgivaren Öberg nu intet hade att påminna, utan underkastade sig laga böter för det brott, som han erkände efter edel. avhörde vittnens intygan vara med slagsmål uppå Olof Jacobsson förövat. Togs alltså vad i den åberopade rannsakningen anfört uti behörigt överläggande. Och alldenstund av ovannämde rannsakning inhämtas, hurusom Gästgivaren Öberg väl nekat, att han efter föregivande slagit Olof Jacobsson så i huvudet som över axlarne och bröstet med en yxa, utan skall sådane slag skett av en vidjeända, tjock som ett skakleträd. Likväl och emedan anförde slag i huvudet icke destomindre finnas efter besiktning hava gjort ett sår av tre tums längd, varav Olof Jacobsson även efter Vördige Prästerskapets intygan visat sig ganska svag och yrande, jämväl nära döden stadd, som han även blivit på Kyrkovallen i 10 dygn under läkande kvarliggande, av samma slag och sår, varförutan Olof Jacobsson haft en blånad på armen och en sulnad på vänstra axelen. Fördenskull och i anseende till ett slikt vådligt sår, som Öberg igenom slagsmål Olof Jacobsson tillfogat, prövar Härads Rätten för rättvist och 35 Cap: 1 § Missgbl enligt vara, att förklara bem:te Gästgivare Öberg till 10 daler Smts böter förfallen, och dessutan efter 2 § samma lagsens rum, att för en blånad på armen och en suldnad på vänstra axelen böta tillsammans 4 daler Smt. Men i övrigt vill Härads Rätten med bemd Öbergs och Olof Jacobssons sinemellan träffade förening låta bero och förbliva.

AGN1765,12/3,§28:
S:D Inlämnades en emellan Socknesmeden Jonas Larsson Wallström och Gästgivaren Eric Öberg, Jacob Mikaelsson, Erik Pärsson och Erik Jonsson i Lefwar den 23 April 1758 ingången skriftelig avhandling, av innehåll, att berörde byemän emot 180 daler kmt utfästa sig för Jon Larsson Wallström uppsätta en stuga med tvenne kammare, samt henne täcka, inlägga golv och inlägga nödige bräder till innanrede. Ävenledes tillåtes Wallström, att norrom åkerhagan upparbeta tvenne tunnlands utsäde, bete på ägorne för tvenne kor, samt nödig vedbrand av skogen. Men ingen kolved utan grannarnes lov och anvisning. Skolande Wallström samma förmåner allenast nyttja i sin och hustruns livstid, men efter den tiden återställa alltsamman till byemännen. Som till säkerhet protocollerades

AGN1765,12/3,§40:
S:D: Efter denne Rätts utslag den 5. Decembris förledne år befants nu den, uti håll vid gästgivargårdarne Önska, Afwa och Lefwar anslagne allmoge vara inkallad, och tillstädes igenom fullmäktige vice Fiscalen Välbetrodde Peter Norberg ifrån Siälewad, Pär Pärsson äldre ifrån Strande ifrån Arnäs, Jon Nilsson i Banafiäl ifrån Grundsunda och Nils Olofsson ifrån Lögdeå från Nordmalings Sokn, att höras över såväl gästgivarnes som reservehållarnes gemensamma klagan, i anseende till den dryga skjutsen de vid gästgiverierne nödgas underhålla, till lindring varuti de påstå ej allenast flere reservehästar, utan ock att allmogen själva böra ligga i hållskjuts.
Bemälte allmoges fullmäktige uppviste till förklaring häröver Konungens Befallningshavandes i Länet den 9 December 1761 Nya Hållskjuts Inrättning, i följe varav, som gästgiverierne emot betingade 6 lispund hö och 2 daler kmt i penningar av röken, finnes vara förbundne, att svara för allmogens hålldygn, så påstodo de nu att därvid förbliva borde. Och vore väl allmogen icke obenägen att något öka gästgiveriernes förmåner, där det i godo ske kunde, men att ligga i håll vid gästgivaregårdarne, skall både emot Kongl. förordningen av år 1746 såsom ock emot själva billigheten varav mångens förmåga vara stridande, emedan en del är 10 mil och mera avlägne ifrån gästgiveriet, vartill de blivit anslagne, en del åter så fattige på foder, att de över vintern ingen häst vid gården underhålla kunna. Hållande i övrigt före, att Höga Överheten jämväl har avseende på deras hemmans skötsel, som med ett hålls bevakande vid gästgivaregården i flera dagar och ofta den tid eftersättas skulle, som högsta nöden fordrar till deras näring. Härads rätten sökte på åtskilliga sätt föreslå förlikning emellan gästgivarne och reservehållarne å ena samt hålliggarnes fullmäktige å andra sidan, men förblevo dock de bägge förre enständigt vid deras påstående om hållskjuts, varförutan de icke skola finna sig belåtne eller längre kunna bestrida skjutsen till de resandes forthjälpande. Annars fördärvades både deras hästar och hemmansbruk och Gästgivarne Erik Öberg, Olof Söderström, samt Olof Öberg ansågo sig nödsakade att uppsäja gästgiveriet. Nu vore väl förra tinget någon tillökning av reservehästar föreslagen ifrån näst till varje gästgivaregård belägne hemman. Men härmed tyckte varken gästgivarne eller reservebönderne sig vara hulpne, helst de förra hade längre väg att uppbåda sådane hästar vid infallande skjuts och de senare nästan lika besvär underkastade samt på långt när icke uti den frihet att sköta sine hemman som den övriga allmogen. Gästgivarne finna därföre sig vidare intet förpliktade emot det betingade hö och 2 daler penningar hållskjutsen bevaka icke heller reservebönderne mera skyldige att stå under tvång, än de andre hemmansåboer, som äro och således böra vara hålliggande. Klaga vidare gästgivarne över den dyra tiden, de resandes starkare fart, än då föreningen med allmogen ingicks. Högre pris på hästar och brist på drängar, som uppbåda skjutsen med mera. Dtta allt har Härads rätten övervägat och anser icke mindre betänkeligt att binda den långväga allmogen till hålliggande vid gästgivargårdarne, än besvärligt för gästgivarne och reservehållarne, att i desse tider då farten av resande är större och priset på allt högre, bestrida håll- och reserveskjutsen allena, synnerligen när deras små och på foder till hästars underhållande knappa hemman i betraktande tages. Härads rätten finner i jämförelse med lag i 28 Cap: Byggbl och Kongl 1734 års gästgivareordning å ena, samt Kongl Majts Nådigste förordning d. 23 Dec: 1756 angående hållskjutslegans tillökande å den andra sidan både till gästgivarnes och den långväga allmogens påstående skälig grund vara, varföre de förre äska och de senare sig hålliggandet vid gästgivaregårdarne undandraga, gästgivarnes förbindelse efter 1761 års skjutsinrättning synes ej kunna läggas dem till last eller medföra någon beständig skyldighet att företräda hållskjutsen, men allmogens plikt att ligga i håll anser Härads Rätten ostridig där det utan ymnig tunga sig göra låter. Prövas alltså till gästgivarnes och reserveböndernes understöd i skjutsen, ingen annan utväg öppen vara, än att den närmast belägne allmogen på 2 eller 3 mil när gästgivargården måste själva i varv med 2 hästar om dygnet bevaka hållskjutsen. Men de längre avsides boende tillåtet att därifrån vara fria emot skälig betalning till de skjutsande, och att det för övrigt åligger gästgivaren med en häst sedan hållhästarne åtgått, och ytterligare reservbönderne i ordning som de behövs och uppbådas, att forthjälpa de resande -- emedan förra skjutsinrättningen härigenom förändras och följaktligen ett nytt förslag på hålliggarne upprättas bör till erfarande om deras antal, som bekvämligen vid gästgivaregården kunna hållskjutsen bevaka och vilka till ersättning för deras besvär äro förbundne. Ty hemställes alltsammans till Konungens Höga Befallningshavandens i Länet vidare Höggunstiga beprövande och förordnande efter

AGN1766,18/3,§32:
S:D: Gästgivaren Välaktad Olof Söderström i Afwa hade instämma låtit Mikel Jonsson i Ås som efter 1761 års hållskjutslängd är ibland hålliggarne på berörde Gästgivaregård antecknad, men till närvarande tid varken med hållskjuts uppvaktat, icke heller utgivit till gästgivaren förnöjning, varken hö eller penningar.
Så vore ock av Söderström instämde bönderne Nils Jonsson i Sör Lungånger, Jon Jacobsson, Abram Persson, Jon andersson, Swen Johansson och Olof Pärs änka Carin Mårtensdotter i Norr Wästansiö, alla från Siälewad Sokn för det de vid berörde Gästgiveri i Afwa och Nordmaling Sokn nästledne februarii månad, hållskjutsen försummat. Men till förklaring häröver då nu den förstnämde eller Mickel Jonsson de det vara med åberopande av åtskillige Kongl. Förordningar sig såsom Postbonde med Hållfrihet ursäktade, och de senare påstod efter ingiven skrift för gästgivarens obefogade tilltal - Daler Smts Lagsöknings kostnad, de senare även både skriftligen och igenom Pär Olofsson i Norr Lungånger munteligen till deras försvar och enskyllan anmälte, att de aldrig vägrat utgöra det hö och penningar, som dem till Gästgivaren i Afwa vore ålagt, dessutan de icke till någon hålliggning in natura sig aldrig skola förbundit, mindre därtill av Konungens Höga Befallningshavande förpliktade varit, men tvärt om befriade och förskonte, varföre icke Siälewad sok-neboer hos Högvälborne Herr Landshövdingen sine besvär över denne Gästgivares mindre betänkte påstående allaredan berättas anfört. Så fullföljde Gästgivaren Söderström härhos och med honom Gästgivaren Eric Öberg i Lefwar uti en ingiven vidlöftig skrift deras klagomål, innehållande, att sedan efter långl. tvist Sok-narne emellan om hållskjutsen, änteligen blivit avgjort, att alla därutinnan borde taga proportionerlig del, så voro 100 hästar ifrån Siälewad till Afwa Gästgiveri anslagne med förord, att om de annat vist i hö och pen-ningar årligen avlämnade, skulle de avlägne Byar slippa hållskjutsen tills vidare och så länge Gästgivaren förmådde densamma underhålla. Nu emedan gästgivaren Söderström igenom eldsvåda mistat hela sin gård och till andra hus uppsättande behöver alla sine dragare, samt ej förmår flera underhålla, ty föreställer han som en nödvändig påföljd, att hans lovan om de resandes förskaffande, av sig själv förfaller. Han har ock i betrak-tande därtill och jämte Gästgivaren i Lefwar tillförne hos Högvälborne Herr Landhöfdingen såväl som Härads Rätten, givit deras oförmögenhet att uppehålla desse gästgiverier tillkänna, så framt de som andre Gästgiverier i Riket och fögderiet, icke skulle få hållhästar in natura, föreställer vidare deras möda, att dag och natt med sine hushållssysslors eftersättande, ifrån långt avlägsne byar skaffa hästar till de många resandes förhjälpande när egne och reservböndernes hästar äro igenom ---dkelig skjuts alldeles obrukelige. Och då hållhästar sak-nas, blir därföre en omöjelighet för desse gästgivare, att uppfylla Höga Överhetens påsyftade ändamål och bekvämlighet för de resande. Anhåller alltså tillika gästgivaren Söderström, att de nu instämde hålliggande lagl. anses måtte och vid vite tillhållas, att deras skyldighet med hållskjutsar efterkomma. I annor händelse undandrager han sig allt ansvar med mera denna skrift innehåller, och därjämte Reservebönderne på lika sätt sig ganska mycket besvärade finna i skjutsens underhållande, uti en härhos ingiven särskilt besvärsskrift. Och alldenstund Härads Rätten på enahanda besvär och klagomål oftberörde gästgivare av fribönder nästlidne 1765 års vårting påminner sig hava yttrat uti något särskilt förslag till skjutsens uppehållande hädanefter vid gästgiverierne härstädes, som till Högvälborne Herr Lands Höfdingens vidare Höggunstiga beprövande blivit hemställt, men något utslag därå ännu vitterl. ej utfallit. Fördenskull och ehuru övertygad Härads Rätten är om gästgivarnes lidande, och i mangel av hållskjuts kan dock Härads Rätten utan Konungens Höga Befallningshavandes åtgärd icke längre komma. Icke heller i anseende till fribonden Mickel Jonssons beviste befrielse ifrån hållskjuts, samt de flere svarandes förklaring, imedlertid finna dem för eftersatt skyldighet till någon plikt förfallne.

AGN1766,15/12,§12:
S:D: Det har väl Länsmannen Välaktad Anders Nygren, hit till Tinget inställt Lefwar Byemän Jacob Michelsson, Gästgivaren Eric Öberg, Erik Pers änka och Erik Jonsson för löskommen skogseld på deras ägor i nästl. sommar, skadan synt och värderad till 30 daler kmt. Men som desse senare anmälte förfall och begärde anstånd med svaromålet till nästa Ting, vilket ock Länsman Nygren så mycket hellre medgav, som han dessförinnan ville söka någon närmare upplysning och efterrättelse hur denne skogseld löskommit, vartill Lefwar Byemän nekar sig vara orsaken. Alltså prövade Härads Rätten med anförde omständigheter rättvist och till det åstundade uppskovet att samtycka, dock så, att Länsmannen till sin talans fyllföljande sig obelbart bereder, även som ock svaranderne till dennändan vid 5 daler Smts vite hava sig att inställa.