Karl Erik Zingmark
Blev 48 år.
| Far: | Karl Jonas Zingmark (1785 - 1870) | |||
|---|---|---|---|---|
| Mor: | Anna Sofia Holmström (1792 - 1849) | |||
| Född: | 1819-04-16 Botsmark, Sävar (AC) 1) | Botsmark nr 2 | ||
|---|---|---|---|---|
| Bosatt: | till 1848 Östermark, Sävar (AC) 1) | |||
| Bosatt: | från 1848 Brattby, Burträsk (AC) 1) | Övertog ett nybygge som var påbörjat 1801. Jorden var stenig och födde bara en ko, men skogen var fin. Skuldsattes senare och förlorade gården. | ||
| Död: | 1867-08-14 Brattby, Burträsk (AC) 1) | Dog i magplågor. Tålde förmodligen inte barken i brödet. |
Familj med Sofia Ulrika Jonsdotter (1822 - 1892)
| Vigsel: | 1843-12-03 1) |
|---|
| Barn: |
|---|
| Matilda Sofia Zingmark (1844 - 1927) |
| Adam Fredrik Zingmark (1857 - 1926) |
| Noteringar |
|---|
| Bodde på Östermark till våren 1848, då familjen flyttade till Brattby i Burträsk socken för att överta ett krononybygge, påbörjat 1801. Jorden var stenbunden och födde bara en ko, men runt omkring fanns en stor vacker skog. Carl Erik måste sätta sig i skuld hos en bonde i grannskapet, som utan vidare lade beslag på gården vid första lägliga tillfälle. Det behövdes inga lagliga formaliteter på den tiden för att utfå en fordran. Carl Erik blev arrendator på Brattby och betecknas i kyrkboken från år 1857 som "utfattig". Och fattig var den, som inte ägde jord. Den nye ägaren till Brattby fick aldrig nog. Litet då och då kom han upp till gården för att förse sig med något ur det enkla bohaget. Det var vid ett sådant tillfälle gårdens 7-årige son, Carl Johan, passade på att gömma undan ett av faderns värdefullaste redskap, ett järnspett. På 1860-talet inträffade en tillfällig ljusning i nybyggarfamiljens liv. Det var goda förtjänster på tjärbränning, Och Brattby fick ny ägare. "Eges av Rönngren, Backviken", står det. Han var god mot de fattiga. Litet längre fram i tiden kom Brattby-familjen in i det fruktansvärda nödåret 1867. Carl Erik lades på sjukbädden och dog efter några dagar i häftiga magplågor. Han tålde inte barkfödan. Sophia var nu ensam med alla barnen utom det äldsta. Hon hade att klara ännu ett nödår, nämligen 1868, och först in på 1870-talet blev tiderna åter drägliga. Det skall emellertid aldrig bli utrett, vad denna kvinna fick genomgå i sin kamp för hem och familj. Vi kan blott ödmjukt böja oss inför ett faktum: ur nöden och fattigdomen växte det upp en rad ättlingar, som alla skulle bli till heder för sin släkt och sitt land. |
| Källor | |
|---|---|
| 1) | Paulsson, Ulrika |
<< Startsida
Skapad av MinSläkt 3.2a, Programmet tillhör: Christer Wikström